J O H A N N A

Jag kan bekänna en stor sak. En jävligt jobbig sak. Nämligen att jag har förändrats. Jag har vuxit så otroligt mycket som människa senaste åren. Jag har insiktsfullt studerat mina dåliga sidor, och jo det är jobbigt att rannsaka sig själv på ett ärligt sätt. Inte bara "jaha jag är tjock och nördig" utan att verkligen rannsaka de sidor som du vet att du borde förändra men som är alldeles för smärtsamma för att ta tag i.

Jag insåg att vissa av mina "kvaliteter" var en ond cirkel och att varken jag eller någon annan mådde bra av vissa bitar i mitt beteende. Det var som att jag bytte ut mitt festande mot taskig attityd, orubbara principer och hat mot visa typer av människor. Det gav mig liksom en kick att vara elak eller bitter. Jag var det inte jämt, absolut inte. Men ibland kom det små utbrott. Inte ofta, men alltför ofta.

En dag kände jag hur slut och trött jag var i huvudet. Trött på mig själv, uttömd på energi. Jag gjorde mig själv ledsen. Så jag sa till mig själv; Lägg av. Du måste låta lyckan ta större plats. För så var det. Jag tyckte livet var för bra, jag förtjänade inte att vara så här lycklig. Därför tjurade jag ihop på småsaker, hatade folk som inte tyckte exakt som jag och avvisade de som hade en någorlunda avvikande åsikt. Ville liksom knuffa undan lyckan.

Nu tar jag istället emot den med öppna armar. Och visst sägs det att man inte psykoanalysera sig själv (åtminstone bland de som jobbar professionellt med psykologi) men för mig funkar det bra. Speciellt den här gången.

Jag är lat, ibland. Jag småäter även fast jag inte är hungrig. Jag är självisk. Jag är dålig på att höra av mig till mina vänner. Jag är bohemisk (det vill säga stökig). Jag skjuter upp saker. Jag åker bil istället för att gå till jobbet, miljöbov.

Sen kommer jag inte på något mer. Men jag lovar att det finns mycket mer!

Let's keep it simple;

1. Jag hade nattandställning i nästan ett år. Från jag var 13 till 14 typ. En riktig nördtandställning. En sån:


2. Jag är extremt ekonomisk. Eller snål? Nej bara rädd om mina pengar. När jag säger "jag är pank" så har jag egentligen halva lönen kvar. Detta gör jag bara för att jag aldrig vill bli pank. Aldrig aldrig aldrig.

3. Jag är ganska stökig av mig. Lägger grejer lite här och där hemma, men har ändå koll på var allt är. Sen kan jag bli sjukt pedantisk med vissa grejer, fastän jag är så stökig annars. Skum hjärna.

4. Jag har sjukt dålig självdisciplin.

5. Jag äter skalet på kiwisar. Ibland. Gör man det för ofta svider det i hela munnen. Men i skalet sitter alla antioxidanter! Det ni!

Jag har en bror. Världens bästa bror som jag alltid har roligt med. Han är yngre än mig men har varit två decimeter längre sen tidiga tonåren. Vi har aldrig varit syskonen som bråkat, snarare dem som gaddat ihop sig och försvarat varandra. Mamma berättade att när vi var små och tittade på film i soffan satt vi alltid nära varandra och gosade, haha. Det tyckte vi var lite pinsamt att höra när vi var runt fjorton...

Sen har jag haft styvsyskon. Fyra stycken som räknas. Två finns kvar i familjen, två försvann och dem träffar jag inte längre. Grejen med syskon är ju att man väljer dem inte, man föds till att vara syskon och blod är tjockare än vatten. Styvsyskon väljer man inte heller, men man har inga biologiska band som knyter en samman. Så de räknas liksom inte.

här skulle jag kunna ha en bild. men på den här datan finns inga.

Alltså nåt cp hände när jag skulle föra över bilderna från tefelonen. Blåtand hakade upp sig och ilderna försvann i tomma intet. Wonder where they are... Anyways så fanns de bara minivarianter av bilderna kvar (?). So here it goes.

Igår hade jag på mig :

Den klassiska spegelbilden. Fick till en riktig pose i mitten där;) T-shirt, randig kjol och skor från h&m (såklart..) leggins från gina och skjorta bondelid. Näääjs.

Detta hade jag alltså på mig till och från jobbet. På jobbet hade jag en snitsig rödrutig skjorta och funktionella gråa arbetsbyxor :) Samt träskor med fotinlägg.

Jag är inte religiös. Jag tycker religion kan vara lite dumt ibland, blind tro utan sunt förnuft kan få folk att göra knäppa saker. Samtidigt så respekterar jag de som tror, så länge de respekterar mitt val att inte tro.

Det låter klyschigt men min filosofi är fånga dagen. Att inte oroa sig över imorgon eller gräma sig för något man gjorde igår. Idag kommer aldrig mer igen... Jag tror livet går ut på att göra sånt du mår bra av med människor som får dig att må bra. Människor som suger energi ur dig och som bara tar utan att ge är inte värda besväret. Lär du dig det tidigt sparar du sååå mycket energi!

Jag kan vara väldigt envis. Principfast med ett finare ord. Det är liksom små regler jag lever efter och som ibland förstör lite för mig. Jag har exempelvis starka åsikter om vad för slags bil det är okej att ha, i min värld finns bara volvo, saab, mercedes, bmw och chevrolet. Skulle aldrig ens tänka tanken att köra något annat. Moget? Nej.

Därför hade jag bestämt mig för att när jag fyllde 18 skulle jag vara singel, lääänge. Den där killen jag parades ihop med var ju trevlig och jag gillade ju honom, men jag skulle bannemig vara singel!

En sommarkväll var vi nere på stan, American car show faktiskt, och hade det allmänt trevligt. Vi umgicks med folk om jag inte kommer ihåg vilka de var och vi hamnade på en efterfest i Gränby. Tidigt på morgonen när festen var slut, när ölen runnit ut och musiken stängts av gick vi hem till mig. En såndär sommarmorgonspromenad när fåglarna kvittrar. Och solens ljus är orangegult. Vi gick hand i hand från Gränby till Salabacke.

När vi var framme vid min port ville jag bara fortsäta gå där, hand i hand, tills benen inte bar längre. Jag insåg att jag var fast, totalförälskad och galet kär. Och det är jag fortfarande.

Vänskap, kärlek. För mig hänger det ihop hela tiden. Vänskap måste man ju känna med sin kärlek och tvärtom.

Vänskap är kravlöst, du ska inte kräva av dina vänner. De ska göra saker för dig ändå. Utan en baktanke. En vän är någon som är ärlig mot dig, och som vågar klappa till dig när du beter dig dumt.

Jag har hoppat mellan många vänner när jag var yngre. Jag var liksom aldrig nöjd med folk. Felet var att jag ställde krav på mina vänner, jag krävde en viss uppmärksamhet och fick jag inte det så drog jag. Tur att jag inte behandlade alla så, för annars hade jag inte haft kvar de vänner jag har nu. De vänner jag skulle gå genom eld för.

Vänskap är så grundläggande att vi ibland tar det för givet. Men vänskap är inget du har rätt till och kan kräva, det är något du måste jobba för och förtjäna. Det har jag lärt mig the hard way.

För det första: 30 dagar blev ju inte så jävla sammanhängande men det är väl skitsamma.

---

Tisdag
Vaknade verkligen alldeles för sent, duschade, åt frulle och drog ner på stan. Hade tid hos the waxing lady kvart över tio.

Efter lite smärta hos ladyn drog jag runt på stan, hittade EN julklapp! Sen blev det sushilunch med mami!

Det ar ungefär det intressantaste som hände... Drog hem och sov lite sen, spelade tv-spel och så vidare. På kvällen drog jag till stallet och dressyrade Jensis. Det gick så jävla bra! Fan börjar få tillbaka lite ridmuskler tror jag, orkar liksom mer nu. Och att han var som en liten kanonkula var ju också kul... Fick galoppera honom trött nästan, hihi.

Och ja. Det var inte mer som hände denna dagen. Skojskoj.

För mig är kärlek att vara osjälvisk. Att sätta någon annans lycka före sin egen. Det finns såå mycket olika slags kärlekar (läs mer om det här). Jag tror att alla kärlekar är olika. Det vill säga den kärlek jag delar med min pojkvän är helt olik den kärlek du delar med din älskade. Den är unik för alla människor.

Kärlek är så mycket mer än att bry sig om och att tycka om. För mig är kärlek passion, att gå genom eld för någon och att inte döma människor.

Jag har mycket kärlek i mitt liv. Kärlek till min familj, till min sambo, till mina vänner, till hästar, till materiella ting och kärlek till minnen.


Jag skulle kunna fortsätta i evighet och beskriva vad kärlek är, men jag har inte tid för jag ska jobba, haha.

Slutligen kan jag upprepa en text jag skrivit för aplänge sen:

Vem bestämmer vad kärlek är?
Ingen kan någonsin säga
att den kärlek vi delar
är fel eller rätt
De måste bara förstå
att jag älskar dig
som bara jag kan

Alltså jag har ju berättat förut (waaay back...) att jag får krupp av färdigmat och halvfabrikat och gör typ allt själv. Inte riktigt allt kanske, men det mesta. Är jävligt kinkig och kräsen men äter ändå i stort sett allt, så länge det är vällagat och inte innehåller massa päckel.

Idag var jag dock ledig... Och när jag är hemma själv blir det mycket småätande. Hehe. Det är liksom min last och det är den som gör att kilona smyger sig på, det vet jag. Får väl sluta med det snart då... Anyways så blev det inte jääättemycket småätande idag, eftersom jag åt upp det mesta som går att småätas igår då jag också var ledig.

Frulle: Jordgubbsfil, linfrön och müsli. Kaffe och juice.

Lunch: Eftersom jag är ledig slog jag på stort och gjorde morotssoppa! Så jävla gott, receptet finns här! Till det två hårdmackor med philadelphia (gudagott) och massa vatten.

Middag: Var ju ganska mätt efter min sena lucnh, så till middag åt jag bara en liten skål pasta med chilisås. Nyttigt liksom. Sen blev jag extremt chokladsugen och drack asstark oboy (haha the things we do när det inte finns riktig choklad hemma!)

Sen hann jag inget mer idag. Låter som att jag inte äter någonting men tro mig, jag är en riktig gottegris egentligen. Idag hann jag bara inte förbi affärn...

Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har verkligen världens bästa föräldrar. De är inte bara min föräldrar, de är mina bästa vänner och jag vet alltid var jag har dem. Jag uppskattar verkligen dem, för jag vet att det finns andra som inte har lika tur med sina päron.

---

Min mamma är min klippa. Vi kan vara rätt olika och tycka olika, men samtidigt har vi så mycket gemensamt. Mer än bara blodsbanden. Älskade mamma Carina gav mig trygghet när jag växte upp och gör det fortfarande. Det spelar ingen roll vad någon annan säger för det finns ingen bättre mamma.

Jag och mamma har aldrig haft den där relationen som annars är så vanlig mellan tonårsdöttrar och mammor, den där relationen där man smäller i dörrar och skriker. Det har liksom aldrig varit nödvändigt. Visst har vi varit osams men jag har alltid haft en stor respekt för båda mina föräldrar, tack vare att de har respekterat mig som deras jämlike. Ibland kan jag tycka att det är orättvist att inte alla har en mamma som jag. Som alltid finns där och som jag vet att jag alltid kan ringa till oavsett. Hon tar alltid hand om mig och städar upp när jag är i spillror. Jag älskar dig mamma!

Mami och jag på min student.

 

Det är fantastiskt att jag fått världens bästa pappa också. Ännu mer orättvist? Min pappa är den där pappan som blängde lite extra på killarna jag umgicks med när jag var yngre, något jag älskade att han gjorde. Det fick mig att känna mig trygg. Jag känner min pappa, nästan bättre än han känner sig själv för att citera honom. Och det är för att vi är så lika när det gäller känslor. Mitt sätt att hantera saker har jag ärvt av honom. Så fort något är fel så ringer jag alltid pappa eller mamma först. Så funkar det, de förstår alltid och kan alltid hjälpa mig. Min pappa har inte alltid haft en riktig pappa i sitt liv, därför är jag glad att han ändå vet hur världens bästa pappa ska vara. Det kom väl bara naturligt kanske? Pappa, jag älskar dig!

Papi och jag på min student.

 

Ja den första kärleken... Är ganska säker på att jag skrivit inlägg om det förut, just kärlek alltså. Jag gör stor skillnad på min första och min största kärlek. Min största är fortfarande och kommer alltid att vara den jag har nu. Min första var liksom bara en resa på vägen. Jag lärde mig hur bra kärlek kan kännas, men också hur den känns när den blir till en slags tävling.

Min första kärlek, minus mina stormiga förälskelser i yngre tonåren, var A. Jag har svårt att komma ihåg exakt hur allting började. Tror det var ett fyllehångel på någon fest liksom. Vi hade bara träffats några ggr innan, men vi hade nog aldrig pratat. Jag var 15 år och han med, vi visste ingenting om vad kärlek var. det var inte alls meningen att det skulle bli kärlek heller. Vi festade tillsammans, det var inte mer än så först. Men någonting hände. Helt plötsligt såg jag honom på ett annat sätt.

Det var många som inte riktigt tyckte att det var en bra idé när vi blev ihop. Jag var för fin i kanten för honom, sades det. Eller hon kommer lämna dig så fort något bättre dyker upp. Vi valde att inte lyssna. Jag tror att våra känslor bubblade över. Vi kunde liksom inte riktigt hantera dem. Jag minns att jag gillade att göra honom svartsjuk, jag visste att jag var snygg så jag utnyttjade det. Pratade med andra killar på fest, skrattade åt deras skämt. Han blev lite sur, jag sa förlåt och förklarade att det var ju bara honom jag ville ha.

En gång gick det väl kanske lite för långt och jag kysste en annan kille. Helt oskyldigt men ändå helt medvetet, jag visste vad jag gjorde, men inte varför jag gjorde det. Efter det tog det slut första gången.

Vi blev ganska snabbt ihop igen, men jag märkte att det var någonting som störde honom. Kanske att mitt beteende fortfarande var likadant. En av våra gemensamma kompisar sa till mig "Johanna, om du nu verkligen vill vara ihop med honom. Förstör det inte igen, tänk på vad du gör." Men det gjorde jag inte och någonstans så glömde jag bort honom även fast jag var så äckligt kär i honom. Det tog slut en andra gång.

Tredje gången vi blev ihop igen, nästan ett år efter att vi träffats första gången, gick allting bra. Det var lugnare än förut, inte lika stormigt och hjärtslitande. Och kanske blev det för tråkigt för oss? Det var som att vi bara fungerade när det var stormigt. Det var väl vår slags passion kanske. Den här gången minns jag knappt varför det tog slut, kanske lyssnade jag när alla sa att jag var för bra. Men sanningen är att jag tror att han var för bra för mig.

---

Min största kärlek. Kan ni gissa vem? Tussen såklart. Han tog mig med storm, utan att det blev stormigt. Han visar mig varje dag att kärlek är så mycket mer än fatal attraction. Kärlek är att önska personen man älskar allt gott. Och att göra allt för denne. Det är att bry sig om och att gå genom eld för.

När vi träffades hade mitt hjärta mognat och jag kunde hantera den förälskelsen jag kände för honom. Det var perfekt tajming när vi träffades. Helt perfekt.

Vem är jag?

Det har jag nog inte riktigt klurat ut än. Men här är vad jag vet än så länge.

Den 18e april 1990 föds jag. Mina föräldrars första barn. Egentligen skulle jag heta Niklas, men när jag kom såg jag nog mer ut som en Johanna. En Carina Johanna Elisabet närmare bestämt. Två år senare föds min älskade bror, han skulle heta Amanda men fick ta mitt namna istället, Niklas. Jag växte upp i Lövstalöt, har inget att klaga på där. Hade mina vänner där och gick på en liten mysig skola till årskurs tre (sen en flytt till Bälinge skola).

En liten Jojjo

 

När jag var sju år (tror jag) separerade mina föräldrar. Jag minns inte så mycket av det, inga traumatiska upplevelser där inte. Tror mina päron skötte det snyggt. Jag var länge övertygad om att de aldrig varit osams eller någonting, för jag märkte det inte. Fick lite senare reda på att det inte riktigt varit så, disappointed! Gillade min lilla naiva tro om att allting var rosa och fluffigt.

Mamma bodde kvar i Lövstalöt (hon bor där än), pappa flyttade runt lite mer. Storvreta ett tag, Bälinge, Storvreta-Ängeby, Gamla Uppsala, Höganäs och till sist och fortfarande Salabacke. Mamma träffade Björn när jag var kanske 9? Inte så stor koll på åldern. De hänger fortfarande och han ser jag verkligen som min extrapappa. Pappa gifte sig 2000 med L. Det var inget fel på henne. Men jag trivdes väl kanske inte så jättebra med att bo ihop med henne och hennes barn. De var liksom för olika mig. Fart och fläkt, massor av folk i huset de helger jag var där. Fick liksom inte pappa för mig själv. När de skilde sig 2005 flyttade pappa till Höganäs och fick mig varannan vecka istället för varannan helg. 14 år var jag när vi flyttade och han fick se hur krävande en tonåring kan vara. Men vi lärde känna varandra ordentligt och det är jag otroligt glad över. Min mamma har jag också en underbar relation till. Både hon och pappa är mina bästa vänner. Världens bästa föräldrar. De är så otroligt olika och jag har sidor från båda. Mammas trygghet och pappas sätt att hantera känslor.

Avslutning i nian. På den här tiden tyckte jag liksom att jag var tjock...

Som litet barn var jag sjövild sen lugnade jag ner mig låg- och mellanstadiet. I högstadiet däremot... Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag vill gärna skylla på skolan jag gick på (fuckfuckfuck gränbyskolan!) men där träffade jag några av mina bästa och närmaste vänner. Skolan bestod av så mycket skit. Inte lätt att vara tjej (och heta -sson i efternamn om man säger så...)

Jag var en väldigt nyfiken tonåring. Jag ville göra allt, veta hur allt kändes och fungerade. Kunskapstörstande har jag alltid varit, men då längtade jag väl liksom lite efter fel grejer. Samtidigt var jag (och är väl) en väldigt känslosam människa, även om jag bara är det i min ensamhet. Det var mycket hysteriska känslor inom mig. Besatthet, passioner och tillfälliga kärlekar liksom. Jag gjorde allt så intensivt. Hattade väldigt mycket mellan kompisar. Jag var nog helt enkelt rastlös. Hade en trygg punkt och de är de kompisarna jag också har kvar. Vi upplevde mycket tillsammans, åkte epa-traktor, drack slotts guld och dunkade bloodhound gang varje helg.


Gymnasiet jag gick på heter Internationella gymnasiet. Min klass där var/är helt underbar! Alla var den smartaste från sin förra klass och vi hade höga ambitioner. Sen gick något snett... Haha! Vi hade väldigt mycket åsikter om saker på skolan. Saker ingen annan klass orkade eller vågade säga till om. Vi gjorde ett starkt intryck på alla lärare, både på ett bra och ett dåligt sätt. Vi syntes, hördes och tog aldrig någon skit. Vi krävde allt och mer! Sista året var vi så bittra och hade så mycket ångest att vi skrattade åt oss själva. Ironin var vår grej. Den här tiden saknar jag verkligen. Vi bara gled runt, festade satan och betedde oss som missförstådda genier á la Strindberg.


Vårterminen i tvåan, närmare bestämt juni 2008, blir Johanna, den festglada eviga singeln (jo jag kallades det) störtförälskad. Helt förlorad blev jag. Tappade totalt kontrollen över mina känslor och bara föll. Och jag faller fortfarande för honom. Varje dag. Johan är min största, bästa kärlek någonsin. Honom släpper jag aldrig. Vi flyttade ihop mars 2009 till vår lägenhet här i Salabacke och även om vi husletar och längtar ut på landet så blir vi nog kvar här ett tag till. Men home is where your heart is och han är mitt hjärta.

Allting har gjort mig till den vardagsfilosofiska hästälskande tjejen med den konstiga musik- och filmsmaken jag är idag. Jag är otroligt nöjd över vem jag är och lyckligare kan ingen vara.

Jag är tråkig. Lam. Bakåtsträvande? Nej men jag vill skriva men finner ingen inspiration. Därför snor jag denna lista från en mysig blogg jag läser. (Med vissa modifieringar snodda av en annan blogg.)

---

En lista. En tvångstanke. En egotripp. Läs om du vill, slipp om du inte orkar.

Dag 1 – Presentera mig själv. 
Dag 2 – Min första kärlek.
Dag 3 – Mina föräldrar.
Dag 4 – Vad äter jag?
Dag 5 – Vad är kärlek.
Dag 6 – Min dag.
Dag 7 – Vänskap.
Dag 8 – Ett ögonblick som ändrade allt.
Dag 9 – Min tro och livsfilosofi.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – 5 saker du inte visste om mig.
Dag 13 – Mina brister.
Dag 14 – En bekännelse.