J O H A N N A

eller? Jag är inte student längre. Jag har inget riktigt jobb. Vet inte alls vad jag ska bli när jag blir stor. Ändå känner jag att jag börjar bli stor... Det vill säga mina värderingar förändras, andra saker har blivit viktiga för mig. Jag går aldrig ut längre, jag saknar det inte. Jag ser inte tjusningen i att dra ner på stan, full, och dansa, ännu fullare, klämma i sig en kebab i taxin och sen må skit hela dagen efter.

sen är jag ju sjuk nu också. bitter for lajf

Alltså har länge varit sugen på en långklänning, det är ju liksom snyggt när man är lång! Men närfan ska jag använda det? Känns så uppklätt. Har spanat på denna från H&M rätt länge, nu är den dessutom på rea. Men fan kommer jag använda den?

nu jävlar är det blommigt här! (ser du inte det? klicka f5!)

För det första: 30 dagar blev ju inte så jävla sammanhängande men det är väl skitsamma.

---

Tisdag
Vaknade verkligen alldeles för sent, duschade, åt frulle och drog ner på stan. Hade tid hos the waxing lady kvart över tio.

Efter lite smärta hos ladyn drog jag runt på stan, hittade EN julklapp! Sen blev det sushilunch med mami!

Det ar ungefär det intressantaste som hände... Drog hem och sov lite sen, spelade tv-spel och så vidare. På kvällen drog jag till stallet och dressyrade Jensis. Det gick så jävla bra! Fan börjar få tillbaka lite ridmuskler tror jag, orkar liksom mer nu. Och att han var som en liten kanonkula var ju också kul... Fick galoppera honom trött nästan, hihi.

Och ja. Det var inte mer som hände denna dagen. Skojskoj.

För mig är kärlek att vara osjälvisk. Att sätta någon annans lycka före sin egen. Det finns såå mycket olika slags kärlekar (läs mer om det här). Jag tror att alla kärlekar är olika. Det vill säga den kärlek jag delar med min pojkvän är helt olik den kärlek du delar med din älskade. Den är unik för alla människor.

Kärlek är så mycket mer än att bry sig om och att tycka om. För mig är kärlek passion, att gå genom eld för någon och att inte döma människor.

Jag har mycket kärlek i mitt liv. Kärlek till min familj, till min sambo, till mina vänner, till hästar, till materiella ting och kärlek till minnen.


Jag skulle kunna fortsätta i evighet och beskriva vad kärlek är, men jag har inte tid för jag ska jobba, haha.

Slutligen kan jag upprepa en text jag skrivit för aplänge sen:

Vem bestämmer vad kärlek är?
Ingen kan någonsin säga
att den kärlek vi delar
är fel eller rätt
De måste bara förstå
att jag älskar dig
som bara jag kan

Det är ett beroende. H&M's online shop alltså. JAG KAN INTE SLUTA! Jag har till och med bytt utlämningsställe för mina paket bara för att killen på travcafét kände igen mig när jag kom. HJÄLP!

Det är sjukt hur tystnaden ibland blir så påtaglig att den hörs. Du hör tystnaden. Hon sitter där, äckligt tyst, inte ens andetagen hörs, och du vet att tårar bildas i hennes ögon. Men du låtsas inte om dem, du orkar inte med att hon ska vara så jävla deppig jämt. Slap out of it! Du är ju bara ärlig när du säger att du är less på hennes uppmärksamhetssökande, desperation är inte attraktivt. För du är ju säker på att hon bara fejkar, skärsåren på armarna är bara små rispor, lamt, fejk, uppmärksamhetshora. Aldrig att hon mår dåligt, vafan har hon att må så jävla dåligt över? Har hon ett, enligt dig, legitimt skäl? Hon har husrum, får mat, fri skolgång, åtminstone en förälder som bryr sig. Lägg av, det finns dem som skulle vara glada bara de hade hälften av det hon har. Ändå sitter hon där, tjejen med rispor på armarna, tjejen som alltid blir för full och som bara vill att någon ska se henne på riktigt. Och någon är inte du. Du ser inte henne, du ser igenom och förbi.

Alltså jag har ju berättat förut (waaay back...) att jag får krupp av färdigmat och halvfabrikat och gör typ allt själv. Inte riktigt allt kanske, men det mesta. Är jävligt kinkig och kräsen men äter ändå i stort sett allt, så länge det är vällagat och inte innehåller massa päckel.

Idag var jag dock ledig... Och när jag är hemma själv blir det mycket småätande. Hehe. Det är liksom min last och det är den som gör att kilona smyger sig på, det vet jag. Får väl sluta med det snart då... Anyways så blev det inte jääättemycket småätande idag, eftersom jag åt upp det mesta som går att småätas igår då jag också var ledig.

Frulle: Jordgubbsfil, linfrön och müsli. Kaffe och juice.

Lunch: Eftersom jag är ledig slog jag på stort och gjorde morotssoppa! Så jävla gott, receptet finns här! Till det två hårdmackor med philadelphia (gudagott) och massa vatten.

Middag: Var ju ganska mätt efter min sena lucnh, så till middag åt jag bara en liten skål pasta med chilisås. Nyttigt liksom. Sen blev jag extremt chokladsugen och drack asstark oboy (haha the things we do när det inte finns riktig choklad hemma!)

Sen hann jag inget mer idag. Låter som att jag inte äter någonting men tro mig, jag är en riktig gottegris egentligen. Idag hann jag bara inte förbi affärn...

Jag har inga ärr på mina armar. Inga ätstörningar som gör att revbenen sticker ut eller att tänderna lossnar. Jag har aldrig rymt hemifrån. Alltid svarat i mobilen när mina föräldrar ringt. Är man tråkig då? Eller är det liksom inte okej att jag tycker att jag också haft jobbiga turer?

Är det bara okej för dem som missbrukat, haft självskadebeteende eller anorexia att vara ärrade av något jobbigt? Jag har haft en grymt underbar uppväxt, men med motgångar, precis som alla andra. Grejen är att dem inte syns. Mina ärr eller mina missöden syns inte på mig nu.

Kanske är det för att jag, som jag skrivit förut, är så jävla terapeutisk mot mig själv? Jag har aldrig behövt "lindra min psykiska smärta med fysisk" o.s.v. Men det betyder inte att mina issues jag hade en gång i tiden är några bagateller. De var lika verkliga som tjejen med ärrade armar, eller tjejen som spydde upp varje måltid. Eller hon som slutade komma till skolan för att hon var för hög.

Jag vet att min hemmamiljöer och mina vänner (och jag själv) var alldeles för stabila för att något sådant någonsin skulle hända. Men det betyder inte att mitt fjortonåriga jag aldrig led. Bara att hon hade möjligheten att aldrig lida ensam.

Ibland vill jag bli någon annan, bara så att jag kan bitchslapa mig själv. Det är liksom som om jag måste må lite dåligt, måste deppa liiite, så att livet ska vara intressant. Varför skapar jag issues som inte finns? Jag har tydligen inte förändrats alls. Kanske vill jag inte förändras heller, kanske vill jag ha det som förut. Har svårt att tro det dock...

Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har verkligen världens bästa föräldrar. De är inte bara min föräldrar, de är mina bästa vänner och jag vet alltid var jag har dem. Jag uppskattar verkligen dem, för jag vet att det finns andra som inte har lika tur med sina päron.

---

Min mamma är min klippa. Vi kan vara rätt olika och tycka olika, men samtidigt har vi så mycket gemensamt. Mer än bara blodsbanden. Älskade mamma Carina gav mig trygghet när jag växte upp och gör det fortfarande. Det spelar ingen roll vad någon annan säger för det finns ingen bättre mamma.

Jag och mamma har aldrig haft den där relationen som annars är så vanlig mellan tonårsdöttrar och mammor, den där relationen där man smäller i dörrar och skriker. Det har liksom aldrig varit nödvändigt. Visst har vi varit osams men jag har alltid haft en stor respekt för båda mina föräldrar, tack vare att de har respekterat mig som deras jämlike. Ibland kan jag tycka att det är orättvist att inte alla har en mamma som jag. Som alltid finns där och som jag vet att jag alltid kan ringa till oavsett. Hon tar alltid hand om mig och städar upp när jag är i spillror. Jag älskar dig mamma!

Mami och jag på min student.

 

Det är fantastiskt att jag fått världens bästa pappa också. Ännu mer orättvist? Min pappa är den där pappan som blängde lite extra på killarna jag umgicks med när jag var yngre, något jag älskade att han gjorde. Det fick mig att känna mig trygg. Jag känner min pappa, nästan bättre än han känner sig själv för att citera honom. Och det är för att vi är så lika när det gäller känslor. Mitt sätt att hantera saker har jag ärvt av honom. Så fort något är fel så ringer jag alltid pappa eller mamma först. Så funkar det, de förstår alltid och kan alltid hjälpa mig. Min pappa har inte alltid haft en riktig pappa i sitt liv, därför är jag glad att han ändå vet hur världens bästa pappa ska vara. Det kom väl bara naturligt kanske? Pappa, jag älskar dig!

Papi och jag på min student.

 

Ja den första kärleken... Är ganska säker på att jag skrivit inlägg om det förut, just kärlek alltså. Jag gör stor skillnad på min första och min största kärlek. Min största är fortfarande och kommer alltid att vara den jag har nu. Min första var liksom bara en resa på vägen. Jag lärde mig hur bra kärlek kan kännas, men också hur den känns när den blir till en slags tävling.

Min första kärlek, minus mina stormiga förälskelser i yngre tonåren, var A. Jag har svårt att komma ihåg exakt hur allting började. Tror det var ett fyllehångel på någon fest liksom. Vi hade bara träffats några ggr innan, men vi hade nog aldrig pratat. Jag var 15 år och han med, vi visste ingenting om vad kärlek var. det var inte alls meningen att det skulle bli kärlek heller. Vi festade tillsammans, det var inte mer än så först. Men någonting hände. Helt plötsligt såg jag honom på ett annat sätt.

Det var många som inte riktigt tyckte att det var en bra idé när vi blev ihop. Jag var för fin i kanten för honom, sades det. Eller hon kommer lämna dig så fort något bättre dyker upp. Vi valde att inte lyssna. Jag tror att våra känslor bubblade över. Vi kunde liksom inte riktigt hantera dem. Jag minns att jag gillade att göra honom svartsjuk, jag visste att jag var snygg så jag utnyttjade det. Pratade med andra killar på fest, skrattade åt deras skämt. Han blev lite sur, jag sa förlåt och förklarade att det var ju bara honom jag ville ha.

En gång gick det väl kanske lite för långt och jag kysste en annan kille. Helt oskyldigt men ändå helt medvetet, jag visste vad jag gjorde, men inte varför jag gjorde det. Efter det tog det slut första gången.

Vi blev ganska snabbt ihop igen, men jag märkte att det var någonting som störde honom. Kanske att mitt beteende fortfarande var likadant. En av våra gemensamma kompisar sa till mig "Johanna, om du nu verkligen vill vara ihop med honom. Förstör det inte igen, tänk på vad du gör." Men det gjorde jag inte och någonstans så glömde jag bort honom även fast jag var så äckligt kär i honom. Det tog slut en andra gång.

Tredje gången vi blev ihop igen, nästan ett år efter att vi träffats första gången, gick allting bra. Det var lugnare än förut, inte lika stormigt och hjärtslitande. Och kanske blev det för tråkigt för oss? Det var som att vi bara fungerade när det var stormigt. Det var väl vår slags passion kanske. Den här gången minns jag knappt varför det tog slut, kanske lyssnade jag när alla sa att jag var för bra. Men sanningen är att jag tror att han var för bra för mig.

---

Min största kärlek. Kan ni gissa vem? Tussen såklart. Han tog mig med storm, utan att det blev stormigt. Han visar mig varje dag att kärlek är så mycket mer än fatal attraction. Kärlek är att önska personen man älskar allt gott. Och att göra allt för denne. Det är att bry sig om och att gå genom eld för.

När vi träffades hade mitt hjärta mognat och jag kunde hantera den förälskelsen jag kände för honom. Det var perfekt tajming när vi träffades. Helt perfekt.