J O H A N N A

Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har verkligen världens bästa föräldrar. De är inte bara min föräldrar, de är mina bästa vänner och jag vet alltid var jag har dem. Jag uppskattar verkligen dem, för jag vet att det finns andra som inte har lika tur med sina päron.

---

Min mamma är min klippa. Vi kan vara rätt olika och tycka olika, men samtidigt har vi så mycket gemensamt. Mer än bara blodsbanden. Älskade mamma Carina gav mig trygghet när jag växte upp och gör det fortfarande. Det spelar ingen roll vad någon annan säger för det finns ingen bättre mamma.

Jag och mamma har aldrig haft den där relationen som annars är så vanlig mellan tonårsdöttrar och mammor, den där relationen där man smäller i dörrar och skriker. Det har liksom aldrig varit nödvändigt. Visst har vi varit osams men jag har alltid haft en stor respekt för båda mina föräldrar, tack vare att de har respekterat mig som deras jämlike. Ibland kan jag tycka att det är orättvist att inte alla har en mamma som jag. Som alltid finns där och som jag vet att jag alltid kan ringa till oavsett. Hon tar alltid hand om mig och städar upp när jag är i spillror. Jag älskar dig mamma!

Mami och jag på min student.

 

Det är fantastiskt att jag fått världens bästa pappa också. Ännu mer orättvist? Min pappa är den där pappan som blängde lite extra på killarna jag umgicks med när jag var yngre, något jag älskade att han gjorde. Det fick mig att känna mig trygg. Jag känner min pappa, nästan bättre än han känner sig själv för att citera honom. Och det är för att vi är så lika när det gäller känslor. Mitt sätt att hantera saker har jag ärvt av honom. Så fort något är fel så ringer jag alltid pappa eller mamma först. Så funkar det, de förstår alltid och kan alltid hjälpa mig. Min pappa har inte alltid haft en riktig pappa i sitt liv, därför är jag glad att han ändå vet hur världens bästa pappa ska vara. Det kom väl bara naturligt kanske? Pappa, jag älskar dig!

Papi och jag på min student.