call what you wanna call it i'm a fucking alcoholic
Mitt liv har inte varit helt utan inblandning av alkoholmissbruk. Ingen som står mig riktigt nära har drabbats, men det finns folk i närheten som på ett eller annat sätt utsatts för det. För mig har det alltid handlat om val (jag hävdar fortfarande att du alltid har ett val) men jag vet också att man ibland väljer att blunda för dessa val. Man väljer att låta det gå för långt.
Jag var nog kanske 17 år. Mitt hjärta var i tusen bitar, min hjärna ett virrvarr och jag kände mig ensammast i världen. Det var mycket festande på den tiden, naturligtvis inte bara för mig. Till slut var det bara det att jag festade av en annan anledning än många av mina vänner. Jag drack inte för att jag tyckte det var roligt eller avslappnande. Jag kände mig inte cool eller världsbäst när jag var full. Jag drack för att jag kände mig tvingad, av mig själv, det var ett måste för mig. Det fanns inget roligt eller underhållande alls utan bara tvång och ångest.
Jag säger inte att jag varit alkoholist, långt ifrån. Men jag missbrukade alkohol för jag använde det av fel anledningar. Jag drack for all the wrong reasons. Jag är bara så jävla glad att jag till slut gjorde valet att inse att något var fel. Istället för att blunda och fortsätta valde jag att ställa mig på knä, be om hjälp och gråta mitt hjärta tomt.
Vad hade hänt om jag inte slutat? Om jag inte tagit tag i det när jag gjorde det? Det kanske hade gått så långt att jag blivit beroende. Så långt att skulle börja supa mig full på vardagar innan skolan eller jobbet. Men jag hann inte ens halvvägs dit och det är jag så tacksam över. Tacksam över min egen starka vilja att inse och tacksam över dem i min närhet som observerat och som sedan stöttade och hjälpte mig.
Det var inte helt lätt att vara nykter mer än tre månader i sträck för sjuttonåriga Johanna, för alla förväntade sig att jag skulle dricka. Det blev ständiga bortförklaringar varför jag inte drack. Till sist orkade jag inte utan sa att jag drack grogg fast jag bara drack läsk. Allt för att slippa svara på dessa frågor, det var ju min ensak!
Det här är inte värsta grejen eller händelsen. Det var något som hände, som jag stoppade i god tid och som kunde ha varit mycket värre om det hänt något annan. Jag är och var för envis för att blunda för mina fel och brister. Den där tremånaderspausen behövdes. För sen dess har det aldrig varit något problem. Jag tog tag i mina problem och redde ut varför jag betedde mig som jag gjorde. Det är bland det bästa jag har gjort.
Jag var sjutton år.
För mig krävdes det ett år uppehåll! Bland det bästa jag har gjort, jag var sexton år. Nu är jag där igen, fast av annan anledning, och har beslutat att alkohol i berusningssyfte lägger jag ner på obestämd tid :)
Alkohol var verkligen allt och inget då (för att citera Johanna: "när vi var små". Att man inte förstod hur farligt det egentligen var när man satt där med sin sjuttis redo att blanda en aningen för stark grogg. Thank anyone att vi blivit duktigare nuförtiden. Kanske inte i lördags, men whatever! :)
Det finns alltid tillfällen det kanske blir en aning mycket :) Men nu dricker jag för att vin är gott, för att det är lite småmysigt att vara salongsberusad inte för att jag måste eller känner tvånget.
I tonåren söker man sin identitet och är ofta vilsen i själen och det kan vara nog så jobbigt. Jag är glad att du är en stark person och lyckades reda ut vad du står för och vad du vill. Kram till dig.
