J O H A N N A

Vem är jag?

Det har jag nog inte riktigt klurat ut än. Men här är vad jag vet än så länge.

Den 18e april 1990 föds jag. Mina föräldrars första barn. Egentligen skulle jag heta Niklas, men när jag kom såg jag nog mer ut som en Johanna. En Carina Johanna Elisabet närmare bestämt. Två år senare föds min älskade bror, han skulle heta Amanda men fick ta mitt namna istället, Niklas. Jag växte upp i Lövstalöt, har inget att klaga på där. Hade mina vänner där och gick på en liten mysig skola till årskurs tre (sen en flytt till Bälinge skola).

En liten Jojjo

 

När jag var sju år (tror jag) separerade mina föräldrar. Jag minns inte så mycket av det, inga traumatiska upplevelser där inte. Tror mina päron skötte det snyggt. Jag var länge övertygad om att de aldrig varit osams eller någonting, för jag märkte det inte. Fick lite senare reda på att det inte riktigt varit så, disappointed! Gillade min lilla naiva tro om att allting var rosa och fluffigt.

Mamma bodde kvar i Lövstalöt (hon bor där än), pappa flyttade runt lite mer. Storvreta ett tag, Bälinge, Storvreta-Ängeby, Gamla Uppsala, Höganäs och till sist och fortfarande Salabacke. Mamma träffade Björn när jag var kanske 9? Inte så stor koll på åldern. De hänger fortfarande och han ser jag verkligen som min extrapappa. Pappa gifte sig 2000 med L. Det var inget fel på henne. Men jag trivdes väl kanske inte så jättebra med att bo ihop med henne och hennes barn. De var liksom för olika mig. Fart och fläkt, massor av folk i huset de helger jag var där. Fick liksom inte pappa för mig själv. När de skilde sig 2005 flyttade pappa till Höganäs och fick mig varannan vecka istället för varannan helg. 14 år var jag när vi flyttade och han fick se hur krävande en tonåring kan vara. Men vi lärde känna varandra ordentligt och det är jag otroligt glad över. Min mamma har jag också en underbar relation till. Både hon och pappa är mina bästa vänner. Världens bästa föräldrar. De är så otroligt olika och jag har sidor från båda. Mammas trygghet och pappas sätt att hantera känslor.

Avslutning i nian. På den här tiden tyckte jag liksom att jag var tjock...

Som litet barn var jag sjövild sen lugnade jag ner mig låg- och mellanstadiet. I högstadiet däremot... Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag vill gärna skylla på skolan jag gick på (fuckfuckfuck gränbyskolan!) men där träffade jag några av mina bästa och närmaste vänner. Skolan bestod av så mycket skit. Inte lätt att vara tjej (och heta -sson i efternamn om man säger så...)

Jag var en väldigt nyfiken tonåring. Jag ville göra allt, veta hur allt kändes och fungerade. Kunskapstörstande har jag alltid varit, men då längtade jag väl liksom lite efter fel grejer. Samtidigt var jag (och är väl) en väldigt känslosam människa, även om jag bara är det i min ensamhet. Det var mycket hysteriska känslor inom mig. Besatthet, passioner och tillfälliga kärlekar liksom. Jag gjorde allt så intensivt. Hattade väldigt mycket mellan kompisar. Jag var nog helt enkelt rastlös. Hade en trygg punkt och de är de kompisarna jag också har kvar. Vi upplevde mycket tillsammans, åkte epa-traktor, drack slotts guld och dunkade bloodhound gang varje helg.


Gymnasiet jag gick på heter Internationella gymnasiet. Min klass där var/är helt underbar! Alla var den smartaste från sin förra klass och vi hade höga ambitioner. Sen gick något snett... Haha! Vi hade väldigt mycket åsikter om saker på skolan. Saker ingen annan klass orkade eller vågade säga till om. Vi gjorde ett starkt intryck på alla lärare, både på ett bra och ett dåligt sätt. Vi syntes, hördes och tog aldrig någon skit. Vi krävde allt och mer! Sista året var vi så bittra och hade så mycket ångest att vi skrattade åt oss själva. Ironin var vår grej. Den här tiden saknar jag verkligen. Vi bara gled runt, festade satan och betedde oss som missförstådda genier á la Strindberg.


Vårterminen i tvåan, närmare bestämt juni 2008, blir Johanna, den festglada eviga singeln (jo jag kallades det) störtförälskad. Helt förlorad blev jag. Tappade totalt kontrollen över mina känslor och bara föll. Och jag faller fortfarande för honom. Varje dag. Johan är min största, bästa kärlek någonsin. Honom släpper jag aldrig. Vi flyttade ihop mars 2009 till vår lägenhet här i Salabacke och även om vi husletar och längtar ut på landet så blir vi nog kvar här ett tag till. Men home is where your heart is och han är mitt hjärta.

Allting har gjort mig till den vardagsfilosofiska hästälskande tjejen med den konstiga musik- och filmsmaken jag är idag. Jag är otroligt nöjd över vem jag är och lyckligare kan ingen vara.