Sörj ej när jag är borta
Jag förstår inte varför vi gör livet till en så stor grej med måsten och tvång. Varför inte bara göra sånt vi mår bra av? (Utan att skada andra helst...) Vi dör när vi minst anar det och då vill man inte vara onöjd.
Fyfan vad värdelöst det är att vara onöjd. Och med nöjd menar jag inte att livet är perfekt, utan att livet är så som du vill ha det, efter dina bestämmelser, dina förutsättningar. Du är helt enkelt inte onöjd, du är nöjd. nöjd med det du har.
För vi vet inte vad som händer efter vi dör, och jag har inte tid att tro på Gud/Buddha/Allah/Vishnu. Jag har inte tid eller lust att hoppas och tro att big papa/mama i himlen tar hand om mig när jag är kall och maskfylld. Jag har inte tid, jag vill inte tro på sagor som är tusentals år gamla.
Därför tänker jag leva som jag vill. Inte som jag borde inte som någon annan vill. Utan som jag vill.
Now, that's some religion, aint it!?
Men det är bara hur jag väljer att leva, du får välja precis vad du vill.
Fyfan vad värdelöst det är att vara onöjd. Och med nöjd menar jag inte att livet är perfekt, utan att livet är så som du vill ha det, efter dina bestämmelser, dina förutsättningar. Du är helt enkelt inte onöjd, du är nöjd. nöjd med det du har.
För vi vet inte vad som händer efter vi dör, och jag har inte tid att tro på Gud/Buddha/Allah/Vishnu. Jag har inte tid eller lust att hoppas och tro att big papa/mama i himlen tar hand om mig när jag är kall och maskfylld. Jag har inte tid, jag vill inte tro på sagor som är tusentals år gamla.
Därför tänker jag leva som jag vill. Inte som jag borde inte som någon annan vill. Utan som jag vill.
Now, that's some religion, aint it!?
Men det är bara hur jag väljer att leva, du får välja precis vad du vill.
förvirrad
Du förstår när du blir äldre sa alla till mig.
Du kommer förstå när det händer dig.
Men jag har liksom inte riktigt förstått än vad det är jag en dag ska förstå.
Du kommer förstå när det händer dig.
Men jag har liksom inte riktigt förstått än vad det är jag en dag ska förstå.
i will never deny you happiness
Alldeles nyss fick jag en sån där fin känsla. Typ åh vad världen är en vacker plats. Jag liksom glömde allt ont en stund och bara fånlog mot min spegelbild i köksfönstret, sippandes på det där téet som konstigt nog alltid dyker upp på hösten.
Lindarna som radar upp sig utanför fönstret börjar bli orangegulröda och det var liksom det finaste jag sett. Naturen är fantastisk eller snarare hur den symboliserar saker så perfekt i våra liv. Löven ändrar färg på hösten och det gör också många av oss. Vare sig det är färga håret eller ta tag i personliga saker. När vintern kommer bäddas landskapen in i snö och vi bäddar in oss i mysiga filtar. Våren är pånyttfödelse för världen och födas på nytt är det många som gör när vi kryper ut ur våra iden. På sommaren lägger sig ett lugn över allt som ett genomskinligt täcke, på sommaren finns inga bekymmer alls, och lyckan är oftast svår att gömma sig för.
Sen börjar allting om igen, ett oundvikligt kretslopp, ett ekorrhjul. Men även fast allting är likadant kommer saker och ting aldrig att vara som förut.
Lindarna som radar upp sig utanför fönstret börjar bli orangegulröda och det var liksom det finaste jag sett. Naturen är fantastisk eller snarare hur den symboliserar saker så perfekt i våra liv. Löven ändrar färg på hösten och det gör också många av oss. Vare sig det är färga håret eller ta tag i personliga saker. När vintern kommer bäddas landskapen in i snö och vi bäddar in oss i mysiga filtar. Våren är pånyttfödelse för världen och födas på nytt är det många som gör när vi kryper ut ur våra iden. På sommaren lägger sig ett lugn över allt som ett genomskinligt täcke, på sommaren finns inga bekymmer alls, och lyckan är oftast svår att gömma sig för.
Sen börjar allting om igen, ett oundvikligt kretslopp, ett ekorrhjul. Men även fast allting är likadant kommer saker och ting aldrig att vara som förut.
the fabolous life of a salabackefru
Så här är det i mitt liv
Du vet att du (trots allt) är tjej när...
... du kör bil lyser lampan om att din passagerare inte har bälte på sig. På passagerarsätet ligger handväskan...
... det är bäst att ha chokladtryffel i skafferiet, in case of PMS-emergency.
... du är försiktig när du öppnar badrumskåpet/garderoben eftersom saker brukar ramla ner i huvudet på dig.
... det händer att du spenderar en hel kväll med masker, nagellack, hårinpackning med mera.
... toalettsitsen OCH locket är nedfällt när du varit i badrummet.
... du tycker att man aldrig, och då menar jag aldrig, kan ha för många klänningar.
... du köper aftonbladet på tisdagar bara för att få med bilagan Sofis mode.
Du vet att du (trots allt) är tjej när...
... du kör bil lyser lampan om att din passagerare inte har bälte på sig. På passagerarsätet ligger handväskan...
... det är bäst att ha chokladtryffel i skafferiet, in case of PMS-emergency.
... du är försiktig när du öppnar badrumskåpet/garderoben eftersom saker brukar ramla ner i huvudet på dig.
... det händer att du spenderar en hel kväll med masker, nagellack, hårinpackning med mera.
... toalettsitsen OCH locket är nedfällt när du varit i badrummet.
... du tycker att man aldrig, och då menar jag aldrig, kan ha för många klänningar.
... du köper aftonbladet på tisdagar bara för att få med bilagan Sofis mode.
love is in the air
Alla dessa olika kärlekar. Livet är tydligen inte komplett förrän vi har upplevt alla.
Kärleken till dina föräldrar.
Det är väl (förhoppningsvis och antagligen) den första kärlek vi är med om. Det är väl kanske den kärleken som alltid finns kvar? Den vi inte behöver anstränga oss för att vårda. Det är vårat kött och blod och vi älskar dem villkorslöst.
Bästa kompisen och syskon.
Alla hade vi någon favoritlekkamrat på dagis. Min var en kille som hade adhd (eller något, han satt aldrig stilla) för han hade alltid något bus på gång.
Kärleken som gör oss blyga eller klängiga.
Lågstadiet eller kanske mellanstadiet är väl tiden då denna kärlek uppenbarar sig. En kille eller tjej man gillar att titta lite extra på utan att riktigt veta varför. Kanske är personen söt eller så har denne bara en utstrålning som du dras till. Vissa blir tysta och försynta och nöjer sig med att betrakta föremålet för sin kärlek. Sedan finns det dem som är ständigt på, som jagar, drar i håret och ska leka pussleken...
Tonårspassionen "det-är-du-och-jag-förevigt!"
Han eller hon som får dig att vilja slita ut ditt hjärta, dra av dig dina kläder och skrika. Personen du analyserar ner i småbitar för att du hela tiden undrar om han eller hon vill ha dig. Personen med lika mycket rusande hormoner som du. Kärlek, sex, bråk, kanske första svartsjukan. Första "vuxenkärleken" och kärleken du tror kommer vara förevigt. Och visst är det så att ett annat ord för passion är lidelse. Den här passionen är verkligen din lidelse.
Den stora kärleken.
Den där underbara människan som tar dig med storm. Som får det att kittlas i magen och som du vill vara med hela tiden. Personen du blir lugn men samtidigt uppspelt av. Han eller hon du vill bo ihop med, åka och storhandla med och alla sånadär vardagliga saker för du vet att ni är så bra tillsammans.
Föräldralyckan.
Kärleken till dina barn sägs vara något speciellt. Dina barn är väl om något ditt kött och blod, de är gjorda av dig. Byggda av dina gener och i dem kan du se dina svaga och starka sidor. Den enda kärleken jag inte varit med om än (det kommer, det kommer!) men enligt mig hör den ihop med den stora kärleken. För det här är något man vill uppleva tillsammans.
Kärleken till dina föräldrar.
Det är väl (förhoppningsvis och antagligen) den första kärlek vi är med om. Det är väl kanske den kärleken som alltid finns kvar? Den vi inte behöver anstränga oss för att vårda. Det är vårat kött och blod och vi älskar dem villkorslöst.
Bästa kompisen och syskon.
Alla hade vi någon favoritlekkamrat på dagis. Min var en kille som hade adhd (eller något, han satt aldrig stilla) för han hade alltid något bus på gång.
Kärleken som gör oss blyga eller klängiga.
Lågstadiet eller kanske mellanstadiet är väl tiden då denna kärlek uppenbarar sig. En kille eller tjej man gillar att titta lite extra på utan att riktigt veta varför. Kanske är personen söt eller så har denne bara en utstrålning som du dras till. Vissa blir tysta och försynta och nöjer sig med att betrakta föremålet för sin kärlek. Sedan finns det dem som är ständigt på, som jagar, drar i håret och ska leka pussleken...
Tonårspassionen "det-är-du-och-jag-förevigt!"
Han eller hon som får dig att vilja slita ut ditt hjärta, dra av dig dina kläder och skrika. Personen du analyserar ner i småbitar för att du hela tiden undrar om han eller hon vill ha dig. Personen med lika mycket rusande hormoner som du. Kärlek, sex, bråk, kanske första svartsjukan. Första "vuxenkärleken" och kärleken du tror kommer vara förevigt. Och visst är det så att ett annat ord för passion är lidelse. Den här passionen är verkligen din lidelse.
Den stora kärleken.
Den där underbara människan som tar dig med storm. Som får det att kittlas i magen och som du vill vara med hela tiden. Personen du blir lugn men samtidigt uppspelt av. Han eller hon du vill bo ihop med, åka och storhandla med och alla sånadär vardagliga saker för du vet att ni är så bra tillsammans.
Föräldralyckan.
Kärleken till dina barn sägs vara något speciellt. Dina barn är väl om något ditt kött och blod, de är gjorda av dig. Byggda av dina gener och i dem kan du se dina svaga och starka sidor. Den enda kärleken jag inte varit med om än (det kommer, det kommer!) men enligt mig hör den ihop med den stora kärleken. För det här är något man vill uppleva tillsammans.
is it supposed to be like this?
Ibland får jag nästan dåligt samvete över hur lycklig jag är. Jag har världens underbaraste relation till mina föräldrar och jag har ända sen jag varit liten sett dem som mina bästa vänner. Självklart ser jag dem som föräldrar OCKSÅ. Min bror och jag har aldrig upplevt syskonbråk som slutar i slagsmål eller fula ord. Vi satt alltid bredvid varandra och myste när vi kollade på barnprogram och nu har vi samma intresse för tv-spel och gör saker tillsammans.
Jag har en otroligt stark relation till min pojkvän, sambo, fästman. Han känner mig lika bra som jag gör (ingen förutom mama och papa som lyckats med det förut) och jag känner honom bättre än han själv. Vår relation är inte perfekt jämt, men 90% av tiden är vi så nära perfektion man bara kan komma. Jo-o, så är det!
Fina vänner har jag också och jag är förvånad ibland över att jag har dem. Jag har så höga krav på folk och är dålig på att höra av mig. Men om du är min kompis, antar jag att du ska ta det som en komplimang haha.
Helt babbligt inlägg, men fick bara en såndär "gud-vad-glad-jag-är-att-jag-är-johanna-och-känner-alla-dessa-underbara-människor!"
Jag har en otroligt stark relation till min pojkvän, sambo, fästman. Han känner mig lika bra som jag gör (ingen förutom mama och papa som lyckats med det förut) och jag känner honom bättre än han själv. Vår relation är inte perfekt jämt, men 90% av tiden är vi så nära perfektion man bara kan komma. Jo-o, så är det!
Fina vänner har jag också och jag är förvånad ibland över att jag har dem. Jag har så höga krav på folk och är dålig på att höra av mig. Men om du är min kompis, antar jag att du ska ta det som en komplimang haha.
Helt babbligt inlägg, men fick bara en såndär "gud-vad-glad-jag-är-att-jag-är-johanna-och-känner-alla-dessa-underbara-människor!"
jag glider på en räkmacka, men vad händer när den slutar glida?
Jag borde verkligen plugga. Har inte öppnat bckerna mer än på lektionerna och vid enstaka hemuppgifter. Fy på mig!
Hel mina skolgång har jag alltid varit den som småläste lite kvällen innan prov men fick mvg eller vg iallafall. Skönt visserligen, men jag borde väl kämpa lika hårt som alla andra?
Jag lovade ju mig själv att nu, den här gången när jag pluggar, ska jag bannemig börja en vecka innan!
Eh? Nu sitter jag här, dagen innan och har fortfarande inte orkat öppna boken.
Hel mina skolgång har jag alltid varit den som småläste lite kvällen innan prov men fick mvg eller vg iallafall. Skönt visserligen, men jag borde väl kämpa lika hårt som alla andra?
Jag lovade ju mig själv att nu, den här gången när jag pluggar, ska jag bannemig börja en vecka innan!
Eh? Nu sitter jag här, dagen innan och har fortfarande inte orkat öppna boken.
as long as i have you
Flyin' high, got my feet off the ground.
And I'm never comin' down.
And I'm never comin' down.
I am alpha and omega, the beginning and the end
Det sägs att religion är för obildade människor. Det må så vara men vill folk tro, låt dem tro. Smutskasta inte andras sätt att leva. Ifrågasätt, lyssna och fundera. Inte attackera. För de kanske inte kan bevisa att Gud finns, men du kan inte bevisa att Gud inte finns.
Kristendomen i Sverige fungerar inte likadant som för hundra år sedan. Tider förändras och moderniseras. Då borde vi som ateister eller liknande också moderniseras och inte döma folk som tror. Livet är säkert enklare om man låter sig själv tro. Jag är nog alldeles för kritisk för att tro, men jag låter andra tro och jag låter inte religion skrämma mig. Jag är smartare än så.
Kristendomen i Sverige fungerar inte likadant som för hundra år sedan. Tider förändras och moderniseras. Då borde vi som ateister eller liknande också moderniseras och inte döma folk som tror. Livet är säkert enklare om man låter sig själv tro. Jag är nog alldeles för kritisk för att tro, men jag låter andra tro och jag låter inte religion skrämma mig. Jag är smartare än så.
is this how it is
jag är inte ensam, men jag känner mig ensam.
övergiven, bortglömd och ratad.
jag inkluderar dig i allt jag gör, eller jag försöker iallafall.
skulle vara trevligt om du också kunde försöka någon gång.
övergiven, bortglömd och ratad.
jag inkluderar dig i allt jag gör, eller jag försöker iallafall.
skulle vara trevligt om du också kunde försöka någon gång.
tattoos on my mind
Löning idag. Betala räkningar idag. Plus minus noll typ. Bläbläblä.
Vill göra tattoo nummer två NU. Men vettefan hos vem. Har kollat västerås, enköping och upplands väsby efter tips från bekanta. Visserligen blir tvåan en lätt liten sak... Men ändå!
Jag har bestämt vad jag vill ha på kroppen och i vilken ordning allt ska på.
Först ut var döskallefjärilen som den så fint kallas. Något jag velat gjort sen jag var en liten fjortis.
Sen... Ja den som lever får se!
ålder är oundvikligt
Ångest av sitt jobb är jag nog inte ensam om. Men min ångest är speciell (jo det är den!) för den har faktiskt hjälpt mig lite. För övrigt är jag köksbiträde i ett äldrekök. Folk bor i samma hus och kommer ner och äter hos oss då de inte kan eller orkar laga egen mat.
När jag började jobba där (september förra året) fick jag sån ångest av alla gamla människor. Ångest av att se de dementa, rynkiga varelserna. Ångest av att se människor förlorade i sig själva. Människor som förlorat sin ungdom och som snart inte kommer finnas mer. Visst alla ska vi dö och ingen vet när, men döden blir så mycket mer aktuell när man vistas med riktigt gamla och sjuka människor. Jag fick sån åldersnoja och kände att nu går det tamefan bara utför. Nitton år gammal, men kände mig som nittio.
Efter nån månad vande jag mig dock. Jag lärde på något sätt känna de här människorna som varje dag, vid samma tid, kom ner till oss för att äta sin lunch. Varje jävla dag, julafton, nyår, deras födelsedagar. Varje dag kommer de ner till oss och äter. De kände inte igen mig, jag fick inte plats i deras minnen. Men jag lärde mig alla deras egendomliga egenskaper. Jag lärde mig hur mycket de åt, vad de drack till maten, vad de hette, hur gamla de var och hur deras familjeförhållanden såg ut. Allt detta bara genom att se dem äta lunch varje dag.
Jag tyckte att deras liv var så hemska. Samma sak, dag ut och dag in, i väntan på att livet skulle ta slut. Den näst sista vilan. Förra veckan upptäckte jag dock en sak. Efter lunchen träffades tre av gamlingarna, som vi kallar dem, för de är ju faktiskt det, utanför matsalen för att tillsammans lösa korsord. En dam läser och skriver eftersom den andra inte ser så bra och har lite problem med lederna. Den tredje parten, en man med käpp, löser de flesta orden för han är väldigt allmänbildad. Dessa tre är några av de få som inte lider av demens och deras lilla korsordsstund gjorde mig så glad. Livet kanske inte slutar bara för att du råkar bli äldre och dina sinnen sviker dig, så länge du har någon eller några att dela det med. Någon som förstår dig och kan relatera till hur du har det.
Missförstå mig rätt, jag vill fortfarande inte bli gammal. Men det går ju inte att undvika och man får nog helt enkelt göra det bästa av situationen. Lösa korsord till exempel.
När jag började jobba där (september förra året) fick jag sån ångest av alla gamla människor. Ångest av att se de dementa, rynkiga varelserna. Ångest av att se människor förlorade i sig själva. Människor som förlorat sin ungdom och som snart inte kommer finnas mer. Visst alla ska vi dö och ingen vet när, men döden blir så mycket mer aktuell när man vistas med riktigt gamla och sjuka människor. Jag fick sån åldersnoja och kände att nu går det tamefan bara utför. Nitton år gammal, men kände mig som nittio.
Efter nån månad vande jag mig dock. Jag lärde på något sätt känna de här människorna som varje dag, vid samma tid, kom ner till oss för att äta sin lunch. Varje jävla dag, julafton, nyår, deras födelsedagar. Varje dag kommer de ner till oss och äter. De kände inte igen mig, jag fick inte plats i deras minnen. Men jag lärde mig alla deras egendomliga egenskaper. Jag lärde mig hur mycket de åt, vad de drack till maten, vad de hette, hur gamla de var och hur deras familjeförhållanden såg ut. Allt detta bara genom att se dem äta lunch varje dag.
Jag tyckte att deras liv var så hemska. Samma sak, dag ut och dag in, i väntan på att livet skulle ta slut. Den näst sista vilan. Förra veckan upptäckte jag dock en sak. Efter lunchen träffades tre av gamlingarna, som vi kallar dem, för de är ju faktiskt det, utanför matsalen för att tillsammans lösa korsord. En dam läser och skriver eftersom den andra inte ser så bra och har lite problem med lederna. Den tredje parten, en man med käpp, löser de flesta orden för han är väldigt allmänbildad. Dessa tre är några av de få som inte lider av demens och deras lilla korsordsstund gjorde mig så glad. Livet kanske inte slutar bara för att du råkar bli äldre och dina sinnen sviker dig, så länge du har någon eller några att dela det med. Någon som förstår dig och kan relatera till hur du har det.
Missförstå mig rätt, jag vill fortfarande inte bli gammal. Men det går ju inte att undvika och man får nog helt enkelt göra det bästa av situationen. Lösa korsord till exempel.
titta, jag öppnar mig lite nu!
Jag tycker det är obehagligt att inte ha kontrollen över en situation
Jag har samlat på örhängen, haha, gör det väl fortfarande
Ett band/artist jag inte klarar av att lyssna på är "svensk" musik, typ alla dessa singer/songwriter.
Jag har en förmåga att förtränga saker och glömma bort
Jag ångrar att jag inte tog vissa chanser
Jag glömmer aldrig genuint lyckliga stunder
Jag tror på att den enda du kan lita på är dig själv, om ens det
I smyg brukar jag ibland läsa "bloggkändisarnas" bloggar
På offentliga toaletter brukar jag hålla andan och tänka på något annat
I min jackficka har jag alltid försvarets hudsalva
Någon/några brukar kalla mig för pappa säger fortfarande Joyo
Det kommande året kommer jag ta examen med bra betyg, charma asset av min praktikplats och få jobb där
Jag hoppas att jag en dag slutar göra amtörpsykoanalyser på ALLA jag träffar
Jag stör mig på människor som hycklar, har puckade åsikter och som gillar saker jag ogillar
Något av det sötaste jag vet är dreglande hundar
I telefonen svarar jag ett utdraget hallå eller ett kort tja
En låt som gör mig glad är Eddie Cochran - Summertime blues
En låt som kan få mig att gråta är ingen speciell. Men kommer ihåg att en viss kille fick mig att böla till Jojo - too little too late hehe.
Om jag är ensam hemma brukar jag lyssna på rockabilly madness och svassa runt naken
På McDonalds beställer jag oftast en glass, det är det enda ätbara på donken
Jag tycker jag är ganska duktig på att komma åt människor. Människor är så genomskinliga, det är jättelätt att se rakt igenom dem och manipulera dem därefter.
Ibland undrar jag varför livet som är så lätt ändå är så komplicerat
Det dyraste jag har köpt är har aldrig köpt något dyrt, har svårt att tycka att jag förtjänar sånt
Ett köp jag ångrar är inget särskilt
Jag tycker om människor som är smarta, både EQ och IQ tack, och som inte tar livet på så stort allvar
Om jag såg en hundralapp på marken skulle jag ta den och köpa något riktigt onödigt
Jag ser upp till folk som kämpar för något de vill ha
Jag saknar den där okomplicerade tiden när man var 15/16 och tyckte att livet var såååå jobbigt
Ang. emoinlägget
Efter många diskussioner om mitt föregående inlägg kom jag fram till detta.
Jag öppnar mig inte och pratar inte om känsliga saker med mina vänner.
Det leder till att de inte pratar om sånt med mig.
Vilket gör att jag känner mig utelämnad och sårad, att ingen ser mig som den kompisen.
Vilket gör att jag ännu mindre vill öppna mig.
Vilket gör att jag kommer dö ensam?
Okej skämt åsido på sista meningen. Men något som tål att tänkas på är att jag borde behandla mina vänner mer som de underbara vänner de faktiskt är. Då kanske jag känner att jag är den kompisen för någon. Vad vet jag.
Sluta vara så hemlig!
Jag öppnar mig inte och pratar inte om känsliga saker med mina vänner.
Det leder till att de inte pratar om sånt med mig.
Vilket gör att jag känner mig utelämnad och sårad, att ingen ser mig som den kompisen.
Vilket gör att jag ännu mindre vill öppna mig.
Vilket gör att jag kommer dö ensam?
Okej skämt åsido på sista meningen. Men något som tål att tänkas på är att jag borde behandla mina vänner mer som de underbara vänner de faktiskt är. Då kanske jag känner att jag är den kompisen för någon. Vad vet jag.
Sluta vara så hemlig!
oh those fuckin' feelings
Ibland känner jag mig bara så missförstådd och orättvist dömd. Eller nej inte bara ibland, ganska ofta faktiskt. Folk tror att bara för att jag väljer att lösa mina problem på egen hand och inte alltid är så ärlig med hur jag mår så är jag en tråkig känslokall egoist. Jag blir faktiskt lite ledsen, sårad, besviken, whatever för jag föddes trots allt med förmågan att känna samma känslor som alla andra. Nåväl, nästan alla.
Samtidigt borde jag inte ta åt mig för jag vet själv att jag dömer folk som väljer att be om hjälp. Svaghet kallar jag det, även fast jag vet att det är okej att be om hjälp. Det är liksom bara inpräntat i mitt huvud. Du löser dina problem. Mina rop på hjälp (när de väl kommer) är inte heller de tydligaste. För jag vill egentligen inte be om hjälp. Men ibland, har en vis människa förklarat för mig, måste man ventilera problemen, känslorna. Visst finns det människor jag kan berätta saker för, men ibland önskar jag att jag hade en såndär vän. Som bara lyssnar och som jag även kan lyssna på. En person som i stort sett är en kopia av mig. Som vet precis vad jag menar.
Så länge får jag fortsätta försöka bli lite mer sympatisk och sluta döma. Eftersom jag själv tar åt mig när folk dömer mig. För jag är trött på att förstör för mig själv, jag lider ju bara av att stänga in känslorna. Jag inte gillar att lyssna på andras problem, åtminstone inte världsliga sådana (det är tamefan det äckligaste jag vet! Hycklare? Jo jag vet. Sådana hatar jag med...) eftersom ingen nånsin lyssnar på mig när jag försöker ge dem en lösning, ett förslag på hur allt kan bli bra. Verkar som vissa är helt tvärtemot mig, de älskar att skrika ut deras problem, antagligen för uppmärksamheten, att lösa dem är inte lika viktigt.
Förlåt nu tappade jag tråden helt. Det jag ville säga var helt enkelt att inbilla er inte att jag är känslolös bara för att jag inte berättar allt för alla. Kanske betyder det att jag är känsligare?
Samtidigt borde jag inte ta åt mig för jag vet själv att jag dömer folk som väljer att be om hjälp. Svaghet kallar jag det, även fast jag vet att det är okej att be om hjälp. Det är liksom bara inpräntat i mitt huvud. Du löser dina problem. Mina rop på hjälp (när de väl kommer) är inte heller de tydligaste. För jag vill egentligen inte be om hjälp. Men ibland, har en vis människa förklarat för mig, måste man ventilera problemen, känslorna. Visst finns det människor jag kan berätta saker för, men ibland önskar jag att jag hade en såndär vän. Som bara lyssnar och som jag även kan lyssna på. En person som i stort sett är en kopia av mig. Som vet precis vad jag menar.
Så länge får jag fortsätta försöka bli lite mer sympatisk och sluta döma. Eftersom jag själv tar åt mig när folk dömer mig. För jag är trött på att förstör för mig själv, jag lider ju bara av att stänga in känslorna. Jag inte gillar att lyssna på andras problem, åtminstone inte världsliga sådana (det är tamefan det äckligaste jag vet! Hycklare? Jo jag vet. Sådana hatar jag med...) eftersom ingen nånsin lyssnar på mig när jag försöker ge dem en lösning, ett förslag på hur allt kan bli bra. Verkar som vissa är helt tvärtemot mig, de älskar att skrika ut deras problem, antagligen för uppmärksamheten, att lösa dem är inte lika viktigt.
Förlåt nu tappade jag tråden helt. Det jag ville säga var helt enkelt att inbilla er inte att jag är känslolös bara för att jag inte berättar allt för alla. Kanske betyder det att jag är känsligare?
årsresumé
Inspirerad av fröken Nilsson langar jag en årslista jag med! Dags att gräva i minnet och hjärnarkivet.
Januari:
Var på ett jävligt pissigt humör (thanks to min lilla hudåkomma). Var riktigt less på vissa människors gnäll, tyckte det var obefogat eftersom det var mig det faktiskt var synd om. Den största hackkyklingen för min olycka blev en viss ginger. Hon jagade mig med böcker om självhjälp och ville att jag skulle gå i terapi.
Månadens låt: Tom Petty - Won't back down
Februari:
Irritationen tog på krafterna. Kommer ihåg att jag började spela Fallout 3, hehe. Det hjälpte nog lite. Flydde från läxor och verkligheten med hjälp av ett tv-spel. Moget liksom. Kom fram till att huden mådde skit pga vodka. Så lade av med det. Hängde mycket hos jensan i stallet också (eftersom jag ändå inte kunde festa). Om vi säger såhär, i januari var jag nog mer irriterad. I februari var jag pissed off.
Månadens låt: The Eagles - Get over it
Mars:
Fick äntligen riktig hjälp av farbror doktorn. Två olika sorters mediciner och efter 6 dagar var alla utslagen borta. Var väl fortfarande lite bitter, jag menar jag gick faktiskt sista året på gymnasiet och alla lärare var som små parasiter som levde på min ilska och olycka. Flyttade hemifrån gjorde jag också. Puss på det.
Månadens låt: Nashville pussy - The bitch just kicked me out
April:
Våren kom! Och äntligen kunde johanna dricka sprit som en hel karl igen. Utgångarna avlöste varandra och lyckan var ett faktum. En liten mysig inflyttningsfest och min födelsedag satte ribban för alla fester på murargatan 30b. Valborg kom, sågs och besegrades. En månad av fest helt enkelt.
Månadens låt: Flo Rida - Right round
Maj:
I stort sett bara förberedelser inför studenten. Slutspurten i plugget, fest, studentskivor, shopping, fest. Lata dagar i parken. Och juste nämnde jag fest? Sen släpptes ju mansons platta också.
Månadens låt: Marilyn Manson - Arma-goddamn-motherfuckin-geddon
Juni:
STUDENTEN! ALDRIG MER GYMNASIET! Ringmärktes gjorde jag också till allas förvåning. Jag och Mathilda var arbetslösa och solade varje dag. Njöt av sommaren innan allvaret med jobb började i juli.
Månadens låt: Rainbow - Since you've been gone
Juli/Augusti:
Jobbade på cafét i Östhammar med Mathilda. Vi käkade bullar, drygade oss mot jobbiga turister och rökte menthol. Sen poppade vi en jävla massa epamusik i mercan också, till och från jobbet.
Månadernas låt: In Flames - Delight and angers
September:
Sommaren var slut och det kändes väldigt konstigt att inte ha en skola att gå till. Nu var arbetslösheten ett faktum. Tills, mina kära vänner, jag fick vikariat på äldreköket Ramund i Luthagen. Där jobbar jag fortfarande lite då och då.
Månadens låt: Secret Service - Oh Susie
Oktober/November/December:
MJ dog (okej han dog tydligen i juni, vilket bara bekräftar hur lite jag faktiskt brydde mig) couldn't care less liksom. Började med den här skitbloggen. Tatuerade mig 7 november och kom in på utbildning jag sökt.
Månadernas låt: Lady Gaga - Bad Romance
Avslutningsvis kan man ju säga att året började som en påse dynga, men slutade faktiskt riktigt jävla bra. Må de bästa stunderna 2009 bli era sämsta 2010.
Januari:
Var på ett jävligt pissigt humör (thanks to min lilla hudåkomma). Var riktigt less på vissa människors gnäll, tyckte det var obefogat eftersom det var mig det faktiskt var synd om. Den största hackkyklingen för min olycka blev en viss ginger. Hon jagade mig med böcker om självhjälp och ville att jag skulle gå i terapi.
Månadens låt: Tom Petty - Won't back down
Februari:
Irritationen tog på krafterna. Kommer ihåg att jag började spela Fallout 3, hehe. Det hjälpte nog lite. Flydde från läxor och verkligheten med hjälp av ett tv-spel. Moget liksom. Kom fram till att huden mådde skit pga vodka. Så lade av med det. Hängde mycket hos jensan i stallet också (eftersom jag ändå inte kunde festa). Om vi säger såhär, i januari var jag nog mer irriterad. I februari var jag pissed off.
Månadens låt: The Eagles - Get over it
Mars:
Fick äntligen riktig hjälp av farbror doktorn. Två olika sorters mediciner och efter 6 dagar var alla utslagen borta. Var väl fortfarande lite bitter, jag menar jag gick faktiskt sista året på gymnasiet och alla lärare var som små parasiter som levde på min ilska och olycka. Flyttade hemifrån gjorde jag också. Puss på det.
Månadens låt: Nashville pussy - The bitch just kicked me out
April:
Våren kom! Och äntligen kunde johanna dricka sprit som en hel karl igen. Utgångarna avlöste varandra och lyckan var ett faktum. En liten mysig inflyttningsfest och min födelsedag satte ribban för alla fester på murargatan 30b. Valborg kom, sågs och besegrades. En månad av fest helt enkelt.
Månadens låt: Flo Rida - Right round
Maj:
I stort sett bara förberedelser inför studenten. Slutspurten i plugget, fest, studentskivor, shopping, fest. Lata dagar i parken. Och juste nämnde jag fest? Sen släpptes ju mansons platta också.
Månadens låt: Marilyn Manson - Arma-goddamn-motherfuckin-geddon
Juni:
STUDENTEN! ALDRIG MER GYMNASIET! Ringmärktes gjorde jag också till allas förvåning. Jag och Mathilda var arbetslösa och solade varje dag. Njöt av sommaren innan allvaret med jobb började i juli.
Månadens låt: Rainbow - Since you've been gone
Juli/Augusti:
Jobbade på cafét i Östhammar med Mathilda. Vi käkade bullar, drygade oss mot jobbiga turister och rökte menthol. Sen poppade vi en jävla massa epamusik i mercan också, till och från jobbet.
Månadernas låt: In Flames - Delight and angers
September:
Sommaren var slut och det kändes väldigt konstigt att inte ha en skola att gå till. Nu var arbetslösheten ett faktum. Tills, mina kära vänner, jag fick vikariat på äldreköket Ramund i Luthagen. Där jobbar jag fortfarande lite då och då.
Månadens låt: Secret Service - Oh Susie
Oktober/November/December:
MJ dog (okej han dog tydligen i juni, vilket bara bekräftar hur lite jag faktiskt brydde mig) couldn't care less liksom. Började med den här skitbloggen. Tatuerade mig 7 november och kom in på utbildning jag sökt.
Månadernas låt: Lady Gaga - Bad Romance
Avslutningsvis kan man ju säga att året började som en påse dynga, men slutade faktiskt riktigt jävla bra. Må de bästa stunderna 2009 bli era sämsta 2010.
hycklare
Jag vet att jag är en hycklare (sååå illa eftersom jag hatar hycklare, eh?). Jag vet att jag inte är tjock, ändå står jag gärna framför spegeln och klämmer lite här och där och suckar högt. Klagar till pojkvännen om hur fet jag är och frågar hur han kan vara kär i en tjockis. Förut sa han snälla saker till mig då, nu blir han nog mest irriterad... Jag är en hycklare eftersom jag i ena stunden tänker att "JAG DUGER SOM JAG ÄR! JAG ÄR SNYGGSNYGGSNYGG" men i andra stunden står där och klämmer och suckar.
Vad är det för fel på oss? När inte ens jag kan slå ifrån mig skinnyidealet är det väl fan nåt fel. När jag tänker att "minus 20kg vore inte helt fel". JO det vore väldigt fel, Johanna, det vore vrickat. Jag är 1,77m lång och brukar väga runt 70kg (antagligen lite mer nu, hehe) och jag kan tänka mig att gå ner 20kg. Hur tänkte jag nu? Skulle jag gå runt och väga 50kg? Hur fan skulle jag se ut? Förävlig antagligen.
............... 
Jag ser hellre ut såhär.........än såhär. (klickbara bilder)
Bevis på att det var bättre förr:
Vad är det för fel på oss? När inte ens jag kan slå ifrån mig skinnyidealet är det väl fan nåt fel. När jag tänker att "minus 20kg vore inte helt fel". JO det vore väldigt fel, Johanna, det vore vrickat. Jag är 1,77m lång och brukar väga runt 70kg (antagligen lite mer nu, hehe) och jag kan tänka mig att gå ner 20kg. Hur tänkte jag nu? Skulle jag gå runt och väga 50kg? Hur fan skulle jag se ut? Förävlig antagligen.
............... 
Jag ser hellre ut såhär.........än såhär. (klickbara bilder)
Bevis på att det var bättre förr:
deep shit man
vem bestämmer vad kärlek är?
ingen vet någonting
ingen förstår
att jag älskar dig
på ett sätt
ingen annan kan.
ingen vet någonting
ingen förstår
att jag älskar dig
på ett sätt
ingen annan kan.
