ålder är oundvikligt
Ångest av sitt jobb är jag nog inte ensam om. Men min ångest är speciell (jo det är den!) för den har faktiskt hjälpt mig lite. För övrigt är jag köksbiträde i ett äldrekök. Folk bor i samma hus och kommer ner och äter hos oss då de inte kan eller orkar laga egen mat.
När jag började jobba där (september förra året) fick jag sån ångest av alla gamla människor. Ångest av att se de dementa, rynkiga varelserna. Ångest av att se människor förlorade i sig själva. Människor som förlorat sin ungdom och som snart inte kommer finnas mer. Visst alla ska vi dö och ingen vet när, men döden blir så mycket mer aktuell när man vistas med riktigt gamla och sjuka människor. Jag fick sån åldersnoja och kände att nu går det tamefan bara utför. Nitton år gammal, men kände mig som nittio.
Efter nån månad vande jag mig dock. Jag lärde på något sätt känna de här människorna som varje dag, vid samma tid, kom ner till oss för att äta sin lunch. Varje jävla dag, julafton, nyår, deras födelsedagar. Varje dag kommer de ner till oss och äter. De kände inte igen mig, jag fick inte plats i deras minnen. Men jag lärde mig alla deras egendomliga egenskaper. Jag lärde mig hur mycket de åt, vad de drack till maten, vad de hette, hur gamla de var och hur deras familjeförhållanden såg ut. Allt detta bara genom att se dem äta lunch varje dag.
Jag tyckte att deras liv var så hemska. Samma sak, dag ut och dag in, i väntan på att livet skulle ta slut. Den näst sista vilan. Förra veckan upptäckte jag dock en sak. Efter lunchen träffades tre av gamlingarna, som vi kallar dem, för de är ju faktiskt det, utanför matsalen för att tillsammans lösa korsord. En dam läser och skriver eftersom den andra inte ser så bra och har lite problem med lederna. Den tredje parten, en man med käpp, löser de flesta orden för han är väldigt allmänbildad. Dessa tre är några av de få som inte lider av demens och deras lilla korsordsstund gjorde mig så glad. Livet kanske inte slutar bara för att du råkar bli äldre och dina sinnen sviker dig, så länge du har någon eller några att dela det med. Någon som förstår dig och kan relatera till hur du har det.
Missförstå mig rätt, jag vill fortfarande inte bli gammal. Men det går ju inte att undvika och man får nog helt enkelt göra det bästa av situationen. Lösa korsord till exempel.
När jag började jobba där (september förra året) fick jag sån ångest av alla gamla människor. Ångest av att se de dementa, rynkiga varelserna. Ångest av att se människor förlorade i sig själva. Människor som förlorat sin ungdom och som snart inte kommer finnas mer. Visst alla ska vi dö och ingen vet när, men döden blir så mycket mer aktuell när man vistas med riktigt gamla och sjuka människor. Jag fick sån åldersnoja och kände att nu går det tamefan bara utför. Nitton år gammal, men kände mig som nittio.
Efter nån månad vande jag mig dock. Jag lärde på något sätt känna de här människorna som varje dag, vid samma tid, kom ner till oss för att äta sin lunch. Varje jävla dag, julafton, nyår, deras födelsedagar. Varje dag kommer de ner till oss och äter. De kände inte igen mig, jag fick inte plats i deras minnen. Men jag lärde mig alla deras egendomliga egenskaper. Jag lärde mig hur mycket de åt, vad de drack till maten, vad de hette, hur gamla de var och hur deras familjeförhållanden såg ut. Allt detta bara genom att se dem äta lunch varje dag.
Jag tyckte att deras liv var så hemska. Samma sak, dag ut och dag in, i väntan på att livet skulle ta slut. Den näst sista vilan. Förra veckan upptäckte jag dock en sak. Efter lunchen träffades tre av gamlingarna, som vi kallar dem, för de är ju faktiskt det, utanför matsalen för att tillsammans lösa korsord. En dam läser och skriver eftersom den andra inte ser så bra och har lite problem med lederna. Den tredje parten, en man med käpp, löser de flesta orden för han är väldigt allmänbildad. Dessa tre är några av de få som inte lider av demens och deras lilla korsordsstund gjorde mig så glad. Livet kanske inte slutar bara för att du råkar bli äldre och dina sinnen sviker dig, så länge du har någon eller några att dela det med. Någon som förstår dig och kan relatera till hur du har det.
Missförstå mig rätt, jag vill fortfarande inte bli gammal. Men det går ju inte att undvika och man får nog helt enkelt göra det bästa av situationen. Lösa korsord till exempel.
Kommentarer
Postat av: Papps
Du är så klok, fint skrivet :)
Trackback
