J O H A N N A

Ibland känner jag mig bara så missförstådd och orättvist dömd. Eller nej inte bara ibland, ganska ofta faktiskt. Folk tror att bara för att jag väljer att lösa mina problem på egen hand och inte alltid är så ärlig med hur jag mår så är jag en tråkig känslokall egoist. Jag blir faktiskt lite ledsen, sårad, besviken, whatever för jag föddes trots allt med förmågan att känna samma känslor som alla andra. Nåväl, nästan alla.

Samtidigt borde jag inte ta åt mig för jag vet själv att jag dömer folk som väljer att be om hjälp. Svaghet kallar jag det, även fast jag vet att det är okej att be om hjälp. Det är liksom bara inpräntat i mitt huvud. Du löser dina problem. Mina rop på hjälp (när de väl kommer) är inte heller de tydligaste. För jag vill egentligen inte be om hjälp. Men ibland, har en vis människa förklarat för mig, måste man ventilera problemen, känslorna. Visst finns det människor jag kan berätta saker för, men ibland önskar jag att jag hade en såndär vän. Som bara lyssnar och som jag även kan lyssna på. En person som i stort sett är en kopia av mig. Som vet precis vad jag menar.

Så länge får jag fortsätta försöka bli lite mer sympatisk och sluta döma. Eftersom jag själv tar åt mig när folk dömer mig. För jag är trött på att förstör för mig själv, jag lider ju bara av att stänga in känslorna. Jag inte gillar att lyssna på andras problem, åtminstone inte världsliga sådana (det är tamefan det äckligaste jag vet! Hycklare? Jo jag vet. Sådana hatar jag med...) eftersom ingen nånsin lyssnar på mig när jag försöker ge dem en lösning, ett förslag på hur allt kan bli bra. Verkar som vissa är helt tvärtemot mig, de älskar att skrika ut deras problem, antagligen för uppmärksamheten, att lösa dem är inte lika viktigt.

Förlåt nu tappade jag tråden helt. Det jag ville säga var helt enkelt att inbilla er inte att jag är känslolös bara för att jag inte berättar allt för alla. Kanske betyder det att jag är känsligare?