J O H A N N A

Skyddsdräkten på, fasaden uppe
allt för att gömma det som ändå inte syns
för att inte vara som ett öppet sår
redo att saltas

Rädda dig du som kan
innan dörren öppnas
den går aldrig att stänga igen
och kylan aldrig att förtränga

Våga för att vinna säger du
men jag fegar för att inte förlora
inte förlora mitt vett min sans
kontrollen över vem jag är

Saltade sår, korsdrag i själen
när du äts upp och faller isär
står jag kvar där vi var
lika stadigt som förut

Om vi inte varit så lika varandra, med samma envishet och stolthet hade det säkert varit helt annorlunda.
Vi hade nog fortfarande varit vi, på ett eller annat sätt.
Eller hade jag verkligen dragits till dig om du inte
varit den där envisa jäveln aldrig vek en millimeter från sina principer?
Hade du ens pratat med mig om jag inte synts och hörts sådär
irriterande mycket alla gånger vi var på samma fester?

Det är ju lite svårt för två tuppar att samsas i samma hönsgård liksom.

Det är som ett slag i ansiktet varje gång jag ser dig. Avundsjukan äter upp mig inifrån. Ett svart hål som slukar allt. Slukar mig, tuggar och spottar ut mig igen förstörd och mörbultad.

Du kan inte hjälpa det, det är inte ditt fel. Men ibland vill jag bara klappa till dig riktigt hårt och i smyg önskar jag dig all olycka i världen.

Just när allting känns som om det inte kan bli värre, när jag tror att allt är kört, att jag skadat mig själv tillräckligt och aldrig mer kommer vilja kliva upp ur sängen. Då räddar han mig igen. Och den här gången tänker jag ta emot hjälpen. Jag tänker ändra mig, ta mig ur mina insnärjda sätt av självdestruktivitet och ångest. Låta honom leda mig ur skogen av känslor där jag för längesen gick vilse. Jag måste ta mig ut och förändra mig för att överleva och bli lycklig igen. Det hjälper inte att sova bort halva dagen, att dricka den där extra groggen eller att gråta tills ögonen svider. Inte när du innerst inne inte har styrkan att förändras eller göra något åt saken.

Han är min styrka. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Samtidigt så smyger sig den där rösten på och viskar du förtjänar inte honom, du är en dålig människa. Och jag vet att det jaget jag är nu förtjänar honom inte, men mitt riktiga jag gör. Jag vill ha mitt riktiga jag tillbaka.

Inviger nya champagneglasen i min ensamhet. Eller ja ett utav dem.



Ibland kan jag älska att vara själv. I tystnad och lugn. Men ibland avskyr jag det. Speciellt en fredagkväll när jag vet att alla andra är ute, mer eller mindre salongsberusade, och har kul tillsammans. Då kan jag känna mig ensammast i världen här hemma i soffan. Ensam, övergiven och oälskad. Även fast jag vet att det absolut inte är så. Det jobbiga är att alla tankar jag skyfflat undan hela veckan kommer krypandes sådana här kvällar. Saker jag inte vill tänka på. Sådant jag trodde jag kommit över, avslutade kapitel liksom, de vill alltid komma tillbaka till mig tysta, ensamma fredagskvällar.

Det är lättare att glömma tillsammans i dimman
Låtsas att allting är bra
För det är det ju
Bra, perfekt och aldrig ledsamt
Sorg finns inte
Existerar ej
I vår dimma
Som aldrig tycks ta slut
Dimman som får mig att lämna
Alla tankar på dig

Det spelar ingen roll hur många gånger jag sliter dig i stycken för du går aldrig sönder helt. Du står alltid kvar.  Det är alltid du och ingen annan.

Let's kill the man in the back of my head. Han ska aldrig få förstöra mig något mer. För utan dig fungerar jag inte.

Det är dumt att tro att allting alltid kommer vara bra. Du kommer aldrig kunna förutspå morgondagen, vad som helst kan hända. Är det inte lite tjusningen med livet? Spänningen. Framtidsplaner, drömmar och spekulationer. Samtidigt som detta ska vi leva i nuet och hinna med alla intryck som sker NU.

Du vet aldrig hur det ser ut imorgon, så njut av utsikten idag.

Tittar på en gammal repris av lyxfällan nu. Martin och Linda shoppar kläder och inredningsprylar helt utan hämningar. Hon har eget företag men använder samma ekonomi privat, företagskortet är med när hon är ute och shoppar. Nu planerar de bröllop där de hyrt nån jävla ö och ska flyga in 100 gäster (?!) och har fått en skattesmäll på 180 000. De har två lyxbilar och två fräsiga motorcyklar. Vet du vad dem säger?
Ni kan ju inte sälja motorcyklarna! Jag kommer gråta hela livet över det här.

Hallå? Jag förstår att man kan vara fäst vid materiella saker, jag har ju tillexempel ältat att jag fått gjort mig av med min gamla bil (det handlar visserligen mer om att det var min första bil och så vidare). Men de här människorna viger sitt liv åt det materiella. De förstår inte att det finns andra saker i livet som kan vara roliga. Och den där kärleken du har till materiella saker, år den i kras lovar jag att du kommer över den snabbt. Du kommer inte minnas motorcykeln som sådan, utan allt det roliga du hade med den och personen du delade det med.


Iåförsig ska de sälja hans Trans Am -81, då hade jag nog fan också gråtit.

Ledig dag. Precis som varje torsdag och fredag. Underbart va? Speciellt en dag som denna, grå och jävlig. Jag gick till ICA imorse och handlade mysfrukost och nu halvligger jag i soffan invirad i en filt, slökollar tv och dricker kaffe. Ligger och filosoferar över livet. Just nu är jag inne i en fas där det känns som att allt står stilla även fast det händer så sjukt mycket saker. Och jag står inför en massa beslut, som egentligen är jättelätta, men min hjärna vill inte samarbeta.

Alltid när allting går bra och känns bra, smyger sig någonting på och försöker rubba mig. Försöker få mig att tycka något annat eller att tvivla. Även fast jag vet innerst inne vad som är rätt, så är det svårt att stänga av rösten i bakhuvudet.

Jag har alltid sagt att jag avskyr folk som är "bara massa snack och ingen verkstad". Sitter här och inser att jag är precis likadan.

Jag önskar, pratar, drömmer om förändringar men gör ingenting åt saken. Jag är för feg. För rädd för allt. Min största fasa är att inte ha en tillräcklig inkomst. Helt onödgit jag vet, jag klarar mig ju alltid. Men är lite besatt av pengar... Spenderar inte ens hälften av min lön, men får ändå panik av tanken att tjäna mindre. Jag vill spara. Älskar att spara pengar. Saving them for a rainy day...

Men nu vill jag förändra! NU! Problemet är väl att just nu går det inte. Finns alltid en undanflykt. Alltid.

Jag vet inte vad jag ska säga. Du är borta fastän du aldrig ens var här. Och jag blir förbannad, för jag ville verkligen lära känna dig. Men du fegade ur och försvann.

Livet är det som händer när du är upptagen med att planera det.
Så är det nog. För jag har märkt att det spelar ingen roll hur mycket tid du spenderar på att förbereda dig, du är aldrig förberedd. I slutändan kommer du aldrig ångra det du gjorde lika mycket som det du inte gjorde. Du kommer aldrig ångra att du inte jobbade mer, diskade mer eller hade bättre ordning på dina saker.

Även om du för höra det hela tiden, seize the day, så är det inte alltid lika lätt att leva som man lär. Likförbannat blir man stressad och förbannad på disken som ligger framme, på dammet i hörnen eller på sin egen oförmåga att avsluta projekt.

Nu får det vara slut på det, chaite, lite yoga och mindfulness på det här så kanske man kan nöja sig och lära sig att uppskatta det man har istället för att slösa tid på att tänka på vad som skulle kunna vara.

varenda gång jag fått det att funka utan dig
kommer du tillbaka
du river allt jag byggt upp
och virar mig runt dig

det är klart jag saknar dig
men inte vad du gör med mig
fördummar mig
får mig att blunda

jag vet att min lycka är total
när vi skrattar tillsammans
och just i det ögonblicket
förstår jag inte varför jag någonsin lämnat dig

inte förrän skrattet ebbar ut
och du försvinner
för att sen
låta mig vänta
och sakna
och undra
vadfan jag gjort för fel

Kanske borde jag börja skriva något här igen. Grejen är att jag ofta inte har något vettigt att förmedla. Jag kan bara skriva om sådant jag är ledsen eller arg över. Och att berätta vad jag gjort idag och så vidare känns ju... ointressant. Men vafan det är ju så alla gör på sina bloggar. Typ Hejhej hallå dagboken.

Kanske är den trista vardagen roligare om man skriver om den? Kanske tycker jag det är skitkul att titta tillbaka om ett år; Tamefan jag åt havregrynsgröt till frukost och var på bankmöte!

Även om jag inte har något vettigt att skriva så borde jag kanske skriva. Jag mår bättre då. Jag gillar ord. Och ord föder mer ord. Det behöver jag för jag har liksom skrivkramp. Inte skrivit en vettig novell, dikt eller liknande på över ett år. Sinnessjukt.

Jag har inga ärr på mina armar. Inga ätstörningar som gör att revbenen sticker ut eller att tänderna lossnar. Jag har aldrig rymt hemifrån. Alltid svarat i mobilen när mina föräldrar ringt. Är man tråkig då? Eller är det liksom inte okej att jag tycker att jag också haft jobbiga turer?

Är det bara okej för dem som missbrukat, haft självskadebeteende eller anorexia att vara ärrade av något jobbigt? Jag har haft en grymt underbar uppväxt, men med motgångar, precis som alla andra. Grejen är att dem inte syns. Mina ärr eller mina missöden syns inte på mig nu.

Kanske är det för att jag, som jag skrivit förut, är så jävla terapeutisk mot mig själv? Jag har aldrig behövt "lindra min psykiska smärta med fysisk" o.s.v. Men det betyder inte att mina issues jag hade en gång i tiden är några bagateller. De var lika verkliga som tjejen med ärrade armar, eller tjejen som spydde upp varje måltid. Eller hon som slutade komma till skolan för att hon var för hög.

Jag vet att min hemmamiljöer och mina vänner (och jag själv) var alldeles för stabila för att något sådant någonsin skulle hända. Men det betyder inte att mitt fjortonåriga jag aldrig led. Bara att hon hade möjligheten att aldrig lida ensam.

Att en slumpmässig händelse i ett helt annat land kan förändra livet här hemma. Det är sjukt. Men det är oundvikligt. Ibland är det så, man blir förlorad i någon annan. Mellan vissa människor finns den energin och kemin som gör att de bara faller handlöst. Det är oundvikligt. Du kan inte stoppa det även om du vill.

Det är som att hennes personlighet, själ och hela essens tog tag i mig och vägrade släppa. Ju mer jag kämpade och stretade desto hårdare blev hennes grepp. Ändå var det så mjukt, ömt och underbart. Jag kunde inte hjälpa det, jag var förlorad. Förlorad i henne, mitt hjärta blev tomt men ändå fullt. Trassel i själen men ändå så okomplicerat. Och jag kan inte hjälpa det. Jag är totalt förlorad.

Jag tänker inte låtsas som att det inte påverkar mig, för de gör det. Inte lika mycket som det påverkar dig visserligen, men jag går inte oberörd. Butterfly effect kanske? Jag vet inte och kommer aldrig få veta. Men hur hade livet sett ut om du valt annorlunda? Om du inte varit just där, just då? Hade allting varit som vanligt här hemma? Mitt hjärta är inte i otaliga bitar, knappt i två, men jag kan inte låta bli att känna efter om det gör ont. Du var en person för mig, sen blev du två och nu är du en igen.

Igår hade jag sista kassapasset. Det är rätt lugnt och skönt och man har liksom tid att småsnacka lite med kunderna som har lust med det. Och så har man mer tid att snoka vad alla handlar! Hehe.

Jag kom på mig själv med att bli besviken över att en thailändsk kvinna handlade panengkryddmix. Jag ba Åh nej, alla asiater är ju skitduktiga på att laga mat och ska laga allt från grunden!
Sen insåg jag vilken töntig tanke det var. Tänk om kassabiträdet skulle se besviken ut om jag som svenne kom och köpte färdiga köttbullar liksom? Eller färdig inlagd sill?

Fast jag kan inte låta bli att fascineras och tycka om fördomar. De är liksom humor i dem. Man vet att de inte stämmer till 100% men det är kul att få dem bevisade och motbevisade. Det bevisar liksom att världen rullar på. Det funkar.

Sån köpte hon! Skitgott äre!

Den där "kompisen" ni vet. Den som alla har (tror jag) men som man egentligen skulle klara sig riktigt bra utan. Kompisen som aldrig ger något utan att först ta. Eller som aldrig gör något som inte gynnar henne. Kompisen som du vet bara är ute efter någonting varje gång hon hör av sig.

Varför är då så svårt att göra sig av med kompisen?

Jag är feg. Eller konflikträdd med ett finare ord. Jag undviker hellre än konfronterar, låter bli att höra av mig och "kan aldrig ses". Sen är det också svårt att berätta för en annan människa hur man uppfattar denne. Speciellt om det inte är några positiva kvaliteter man kommer med... De flesta människor saknar självdistansen och vem vill förresten höra att de är egoistiska jävlar som bara tar och tar? Kanske tycker människan i fråga att jag är precis sådan mot henne.

Usch för "kompisar", speciellt när man som jag inte vågar/orkar ta tag i saken, det är liksom för mycket energi.

Lättare att bara undvika och ignorera än att göra slut.