jag har inga ärr på mina armar
Jag har inga ärr på mina armar. Inga ätstörningar som gör att revbenen sticker ut eller att tänderna lossnar. Jag har aldrig rymt hemifrån. Alltid svarat i mobilen när mina föräldrar ringt. Är man tråkig då? Eller är det liksom inte okej att jag tycker att jag också haft jobbiga turer?
Är det bara okej för dem som missbrukat, haft självskadebeteende eller anorexia att vara ärrade av något jobbigt? Jag har haft en grymt underbar uppväxt, men med motgångar, precis som alla andra. Grejen är att dem inte syns. Mina ärr eller mina missöden syns inte på mig nu.
Kanske är det för att jag, som jag skrivit förut, är så jävla terapeutisk mot mig själv? Jag har aldrig behövt "lindra min psykiska smärta med fysisk" o.s.v. Men det betyder inte att mina issues jag hade en gång i tiden är några bagateller. De var lika verkliga som tjejen med ärrade armar, eller tjejen som spydde upp varje måltid. Eller hon som slutade komma till skolan för att hon var för hög.
Jag vet att min hemmamiljöer och mina vänner (och jag själv) var alldeles för stabila för att något sådant någonsin skulle hända. Men det betyder inte att mitt fjortonåriga jag aldrig led. Bara att hon hade möjligheten att aldrig lida ensam.
Är det bara okej för dem som missbrukat, haft självskadebeteende eller anorexia att vara ärrade av något jobbigt? Jag har haft en grymt underbar uppväxt, men med motgångar, precis som alla andra. Grejen är att dem inte syns. Mina ärr eller mina missöden syns inte på mig nu.
Kanske är det för att jag, som jag skrivit förut, är så jävla terapeutisk mot mig själv? Jag har aldrig behövt "lindra min psykiska smärta med fysisk" o.s.v. Men det betyder inte att mina issues jag hade en gång i tiden är några bagateller. De var lika verkliga som tjejen med ärrade armar, eller tjejen som spydde upp varje måltid. Eller hon som slutade komma till skolan för att hon var för hög.
Jag vet att min hemmamiljöer och mina vänner (och jag själv) var alldeles för stabila för att något sådant någonsin skulle hända. Men det betyder inte att mitt fjortonåriga jag aldrig led. Bara att hon hade möjligheten att aldrig lida ensam.
Kommentarer
Postat av: Jaqueline, Elias mami <3
Jag tror, att oavsett vad man varit med om, så är ju ens egen värsta smärta oerhört stor för en själv. Oavsett om det vart att man ja inte vet jag blivit våldtagen på fyllan när man var fjorton bast, eller att man bara känner den där klumpen i magen och tomheten i hjärtat... Så kan ju det uppfattas som lika illa, av olika personer. Förstår du? Jag tror inte det går att jämföra ångest, för oavsett anledning eller social sits så är ju ens EGEN ångest, så oerhört påtaglig för en själv. Bara för man inte haft ett pissliv, med missbruk o fan o hans moster betyder ju inte det att man har mindre "rätt" att känna sig nere, deppig osv... Fan vad flummigt det här blev haha! Hoppas du fattar vad jag menar iaf...
Trackback
