jag var sexton år


lilla jag kom gående, på en liten liten väg

Idag har jag varit typ sjuk. Haft för mycket tid för tankar.

Hamnade på en gammal väns sida på facebook. Började nästan gråta (töntjag). Insåg bara hur mycket jag älskade den människan, hur mycket jag saknar henne och hur jag ångrar hur jag behandlade henne. Det finns ingen ursäkt för det jag gjorde. Jag försvann liksom bara när hon behövde mig som mest, lämnade henne liten och tom.

Jag ångrar mig varje dag. Hon är en av de finaste människor jag vet. Vissa människor skulle kalla henne knäpp, galen och kanske tillochmed lite störd. Men de känner inte henne. Det gör visserligen inte jag heller längre, men jag kände henne när hon var som bäst. Men också när hon mådde som sämst. And that's when I took off!

Jag saknar henne, den hon fick mig att vara och våra stunder tillsammans. De dagar när vi slutade skolan tidigt, åkte bussen hem till henne, åt mellanmål och gjorde massa knäppa grejer.

Jag blir tom inombords när jag tänker på det. Dumt att älta det gamla dock. I better snap out of it.

Men hon är ju så fin.

Jag saknar dig, lilla du.

när ett minne känns som en fantasi

När jag var yngre hade jag en vän. En genuint fin och god människa. Nästintill naiv. Kanske skulle hon behövt lite av min "ta-ingen-skit-attityd" och jag skulle definitivt behövt mycket av hennes förmåga att alltid se det goda i folk.

Hon var alltid glad och fanns alltid med öppna armar. Tyvärr kom det också att bli något som förstörde för henne. Elaka människor tog henne ifrån mig.

Jag har alltid tagit avstånd från de där typiskt tjejiga grejerna som skitsnack, hemlisar och "man-kan-bara-ha-en-bästist-mentaliteten". En attityd och inställning som de "populära" tjejerna med ett ton läppglans aldrig rådde på. De försökte inte ens, de visste att det var lönlöst. Därför gav de sig på min fina vän. De tog henne från mig. Eftersom hon var en sån bra människa såg hon goda saker i läppglansbrudarna. Hon blev vän med dem och lät sig dras in i en värld av otillräcklighet och hierarki. Ni med den hierarkin med den bitchigaste tjejen på toppen och hennes följeslagare tätt bakom.

Mitt minne av min vän känns avlägset ibland, som om jag sett det i någon dålig high school-film. För queen bees finns väl inte i Sverige? Jo, åtminstone en. Och hon tog min fina, åt upp all hennes vänlighet och matade henne med känslan att aldrig räcka till. Det var queen bee som fick min vän att helt plötsligt bry sig om vad killar tyckte om henne.

Jag vet att den här texten är helt babblig och slarvig. Men jag såg min fina vän för ett tag sedan, jag tror att hon har det bra nu. Jag vet att queen bee inte är en lika stor del av hennes liv nu, hon har bra vänner. Jag önskar bara att jag var en utav dem. Att jag dragit henne ifrån läppglansmaffian. Istället för att ge upp. Jag saknar henne. Och det vi hade kunnat haft idag, en lång vänskap. Alla timmar vi spenderade i hennes rum, utan läppglans, och med värdsliga diskussioner om livet. Jag såg upp till henne, beundrade henne och ville någonstans vara lite mer som henne, men det vågade jag inte avslöja då. Tänk om jag sagt det till henne, då kanske hon inte hade dragits till läppglanset och svassandet efter killarna. Kanske...

(Att jag sen också haft mina svaga stunder och brytt mig om vad äckliga tonårskillar tyckt om mig och använt för mycket läppglans är en helt annan sak.)

Förlåt

Det är sjukt hur tystnaden ibland blir så påtaglig att den hörs. Du hör tystnaden. Hon sitter där, äckligt tyst, inte ens andetagen hörs, och du vet att tårar bildas i hennes ögon. Men du låtsas inte om dem, du orkar inte med att hon ska vara så jävla deppig jämt. Slap out of it! Du är ju bara ärlig när du säger att du är less på hennes uppmärksamhetssökande, desperation är inte attraktivt. För du är ju säker på att hon bara fejkar, skärsåren på armarna är bara små rispor, lamt, fejk, uppmärksamhetshora. Aldrig att hon mår dåligt, vafan har hon att må så jävla dåligt över? Har hon ett, enligt dig, legitimt skäl? Hon har husrum, får mat, fri skolgång, åtminstone en förälder som bryr sig. Lägg av, det finns dem som skulle vara glada bara de hade hälften av det hon har. Ändå sitter hon där, tjejen med rispor på armarna, tjejen som alltid blir för full och som bara vill att någon ska se henne på riktigt. Och någon är inte du. Du ser inte henne, du ser igenom och förbi.

all these thoughts

Det är svårt för mig att vara ärlig mot dig
jag är inte ens ärlig mot mig
Jag vill förklara, försvara, allt
men det kräver sanningen
och vi är inte redo för den

Du vet att man säger
en kedja är inte starkare
än den svagaste länken
Det spelar ingen roll hur starka alla andra är
min svaghet förstör alltihop

Istället gömmer jag allt
glömmer, gräver ner, förnekar
Jag vill vara ärlig mot dig
men jag vet inte hur
jag vet inte alls

call what you wanna call it i'm a fucking alcoholic

Alkohol. Det ska ju liksom vara roligt. Coolt. Avslappnande? Men vad händer när det inte är det längre? När det inte är roligt, coolt eller avslappnat utan bara ångestfyllt och motbjudande. Det hände mig en gång. Det är ganska längesen nu så jag orkar inte sitta och låtsas som att det aldrig hänt mig.

Mitt liv har inte varit helt utan inblandning av alkoholmissbruk. Ingen som står mig riktigt nära har drabbats, men det finns folk i närheten som på ett eller annat sätt utsatts för det. För mig har det alltid handlat om val (jag hävdar fortfarande att du alltid har ett val) men jag vet också att man ibland väljer att blunda för dessa val. Man väljer att låta det gå för långt.

Jag var nog kanske 17 år. Mitt hjärta var i tusen bitar, min hjärna ett virrvarr och jag kände mig ensammast i världen. Det var mycket festande på den tiden, naturligtvis inte bara för mig. Till slut var det bara det att jag festade av en annan anledning än många av mina vänner. Jag drack inte för att jag tyckte det var roligt eller avslappnande. Jag kände mig inte cool eller världsbäst när jag var full. Jag drack för att jag kände mig tvingad, av mig själv, det var ett måste för mig. Det fanns inget roligt eller underhållande alls utan bara tvång och ångest.

Jag säger inte att jag varit alkoholist, långt ifrån. Men jag missbrukade alkohol för jag använde det av fel anledningar. Jag drack for all the wrong reasons. Jag är bara så jävla glad att jag till slut gjorde valet att inse att något var fel. Istället för att blunda och fortsätta valde jag att ställa mig på knä, be om hjälp och gråta mitt hjärta tomt.

Vad hade hänt om jag inte slutat? Om jag inte tagit tag i det när jag gjorde det? Det kanske hade gått så långt att jag blivit beroende. Så långt att  skulle börja supa mig full på vardagar innan skolan eller jobbet. Men jag hann inte ens halvvägs dit och det är jag så tacksam över. Tacksam över min egen starka vilja att inse och tacksam över dem i min närhet som observerat och som sedan stöttade och hjälpte mig.

Det var inte helt lätt att vara nykter mer än tre månader i sträck för sjuttonåriga Johanna, för alla förväntade sig att jag skulle dricka. Det blev ständiga bortförklaringar varför jag inte drack. Till sist orkade jag inte utan sa att jag drack grogg fast jag bara drack läsk. Allt för att slippa svara på dessa frågor, det var ju min ensak!

Det här är inte värsta grejen eller händelsen. Det var något som hände, som jag stoppade i god tid och som kunde ha varit mycket värre om det hänt något annan. Jag är och var för envis för att blunda för mina fel och brister. Den där tremånaderspausen behövdes. För sen dess har det aldrig varit något problem. Jag tog tag i mina problem och redde ut varför jag betedde mig som jag gjorde. Det är bland det bästa jag har gjort.

Jag var sjutton år.


don't ever...

Detta skrev jag 20 maj 2009, jag var arg och ledsen:

vem gav dig rätten att stjäla en annan människas frihet?

hur kan du ens tänka tanken att du får

slita en människas själ i miljoner bitar

och sedan lämna henne ihålig och tom?

tycker du att du är värd att kalla dig människa,

när du uppenbarligen inte hyser någon som helst respekt för livet?

jag förstår inte hur du kan se dig själv i ögonen,

hur du kan se din mamma i ögonen

hur du kan leva med dig själv.

jag kommer aldrig förstå vad som driver dig,

vad som får dig att tycka att du är värd att leva.

mänskligheten är fan helt jävla otrolig

och det menar jag inte på ett bra sätt.

Jag vill klänga mig fast vid dig

Du vet att jag aldrig lämnar dig.

Jag älskar när du tittar mot solen, för dina ögon lyser gröna då. Jag sneglar i smyg mot dig och bara beundrar att du finns. Beundrar att jordens uppkomst, evolutionen och slumpen skapade något så perfekt som dig.

Men solen går till slut ner.

Du liksom svalnar. Försvinner sakta, blir genomskinlig och diffus. Jag kisar i hopp om att se dig bättre men allting blir bara suddigare. Och kallare. Och mörkare.

Natten är oundviklig.

Jag vill trassla in mig i ditt hår. Gräva in mig i ditt bröst. Rädslan att du ska försvinna är ilande, isande och förjävlig.

Till sist finns bara minnen kvar.


ibland lever jag i mitt förflutna

Jag gillar att leva lite i mitt förflutna, iallafall när vuxenlivet står och flåsar mig i nacken. När det blir för mycket räkningar och fixande och hej och hå. Då minns jag de fina tonåren.

Sitter och läser mina gamla dikter och dagboksinlägg på sockerdricka. De flesta är skrivna från 15-17 års ålder. Och vi vet ju alla vad Johanna sysslade med då. Eller okej alla kanske inte vet, men jag vet. Det var alldeles för mycket festande, killar och noll koll på läget. Men jag skrev ganska bra stundtals, kanske för att jag någonstans saknade någonting. Det fanns ett litet svart hål som jag försökte fylla (med fylla, och killar. och ibland mat, eller cigg. eller så skrev jag). Den här dikten är en av mina favoriter. För att den är liksom inte så "diktig", mest lite gullig. Och lite tonårstragisk.


jag blir alldeles varm, trots de 15 minusgraderna ute
ser på dig mellan frostiga fransar och försöker förklara
men orden hörs inte, mina stämband vill inte fungera, endast något slags mummel hörs

känner hur benen börjar ge vika, är det din skönhet som gör mig så svag?

allting snurrar, kärleken till dig gör mig yr.
du tar emot mig och jag ser dina läppar röra sig, du frågar om jag mår bra.

jag förmår mig inte att svara men känner hur fjärilarna bubblar runt i magen.


du frågar igen om jag mår bra, jag nickar och känner hur fjärilarna letar sig uppåt.

"ojdå", säger du när du håller i mitt hår och ser min middag sjunka ner i snön, " det blev nog lite för mycket för dig ikväll."

the pressure of being totally hot

Är det verkligen så att så länge man gör sitt bästa så spelar slutresultatet ingen roll? Jag menar vem bryr sig om hur länge du pluggade till en tenta så länge du får bra resultat? Eller?


Vareviga morgon stod jag där framför spegeln. Studerade allting noga och sminkade mig med största koncentration. Inte kunde jag tro att det viktigaste för en tjej i åttan var att inte ha någon sminklinje mellan halsen och ansiktet, eftersom det såg så otroligt slarvigt ut. Jag minns att när jag stod där så tyckte jag faktiskt att jag var söt, snygg och ibland kanske lite sexig (hur sexig en fjortonåring nu kan vara) och ibland skämdes jag till och med över det.

Det lite som en tävling tonårstjejer emellan, vem var snyggast men tyckte att de var fulast. Det var väl något slags tecken på ödmjukhet, vad vet jag. Allt jag vet är att jag aldrig höll på med den där sympatijakten. Jag tyckte att jag var fin, varför skulle jag gå runt och säga att jag tyckte jag var ful för att fiska komplimanger? (Jag ska däremot inte förneka att ett och annat usch vad tjock jag är slank ur mig. Men det var så obefogat att det är löjligt.) Det var ju så viktigt att vara smal och skitsnygg. Trodde vi verkligen att det var lycka?

Jag minns en tjej, hon var två år äldre än mig och gick i nian när jag gick i sjuan. Hon var bannemig det vackraste jag någonsin sett. Tror nästan jag var lite förvirrad-tonåring-med-hormoner-kär i henne. Hon hade alltid perfekt hår, det liksom bara låg där naturligt men fladdrade till precis när det skulle. Hyn var felfri, inga irriterande små finnar där inte, och det lilla smink hon använde framhävde bara hennes långa, täta ögonfransar och hennes precis lagom fylliga läppar. Hon var ungefär i min längd (som jag var då) och med en kropp som någon såndär Victoria Secrets-modell. När jag gick förbi henne andades jag alltid in ordentligt genom näsan, för hon hade en doft också. Självklart hade hon det. Hon luktade liksom alltid nyduschad.

Hon var den lyckligaste människan i världen, tyckte jag. Det måste hon vara. Men ett år senare, när hon slutat i min skola och jag nästan glömt bort henne ser jag henne. Det var en mörk höstnatt och jag gick längs en cykelväg, inte långt ifrån den skolbyggnad hon en gång förtrollat mig i, när jag hör löven prassla lite längre fram. Jag kommer bli överfallen tänkte jag men fortsatte gå ändå. Och där är hon. Visserligen lite svår att känna igen, men det var hon. Hennes jeans spände över rumpan och avslöjade att minst femton kilo hade bosatt sig på hennes avundsvärda kropp. Håret var färgat svart och slitet, sminket grovt och kladdigt och hon såg full ut. Eller hög, jag vet inte, något var det. Jag saktade ner litegrann och tittade förundrat på den tjej jag en gång avgudat. Hon bara stod där längs vägen, tände en cigg och tittade tillbaka. Jag tror hon visste precis vad min blick betydde och hon hade nog fått den många gånger. "Vafan hände med henne? Hon som var så snygg!"


it's all just drifting away

Det känns som att jag just nu ligger i förändring. Frågor som varit obesvarade börjar klaras upp. Beslut om framtiden letas sakta fram. Vänner har kommit för att stanna och några verkar ha valt att gå (and hey it's your loss, not mine!)

Jag gör liksom alla beslut på en gång nu, även fast jag vet att jag inte måste. Men jag vill, för jag är i stort behov av vissa förändringar. Jag tänker inte slösa energi på en så kallad vän när man aldrig får någonting tillbaka. Jag tänker inte vara den som ger allt för att sen stå där tomhänt och se dum ut.

Små, små spår av det förflutna sopas liksom igen, utan att för den sakens skull sopa bort minnet av dem. För jag kommer alltid ha de fina minnena kvar, men kanske inte skapa några nya på just det planet...


men kanske om du ber snällt så blir du förlåten. jag vet ju att jag trots allt är svag för vissa människor.

i'll never forget; the way you look tonight

Utdrag ur fjortonåriga Johannas dagbok:
Jag bryr mig inte hur du gör det. Rädda mig bara. Få mig att glömma mig själv och mina låtsasproblem, älska mig villkorslöst och spring genom eld för mig. Det är allt jag begär. Det och att du aldrig får älska någon annan än mig. Aldrig.


here i go again, baby

När jag känner mig gammal och det känns som att livet är över. När jag sörjer mina förlorade tonår och våndas över räkningar som ska betalas. Då åker jag dit, där tiden tycks stå stilla. Där jag alltid är välkommen och där vinet flödar. Där jag känner mig ung, vacker och omtyckt.

När jag vaknar dagen efter är magin som bortblåst. Vi kan inte gömma oss i mörkret längre och våra slitna anleten är tydligare än någonsin. Tillbaka till vardagen, verkligheten, men vi ses om nån månad igen. Då ångesten om det vi hade men förlorat kommer tillbaka.


what do you expect me to say

It's just too little too late
A little too wrong and I can't wait
Boy you know all the right things to say
You know it's just a little too late

är sådär härligt sentimental idag



without you, all I'm going to be is incomplete.

tonårstragik, känslor i skytteltrafik


Hormoner, demoner, som spökar. Krossade hjärtan, tjuvrökning och häxblandingar. Jag älskar tonårstragik. Den gjorde mig till den jag är. Jag älskar att se tillbaka på allt tungt som hänt och känna hur mycket lättare livet är nu och hur lycklig jag är.

Jag älskar att läsa alla mina gamla dikter, noveller och texter för att minnas. Minnas hur jag om sommarnätterna tog min mp3, satte mig i en skogsdunge, tjuvrökte menthol och lyssnade på alla låtar som fick mig att känna. Jag tömde mig på känslor och gick sen hem och sov skönare än någonsin.

Jag förstår inte hur en så ung människa kan bära på så mycket känslor. Känslor som förvirrar.


Simon & Garfunkel - Sound of silence

it's all about mr jack, jameson and johnny

Där sitter vi. Hon och jag i en skogsdunge på varsin sten. Tretton år och nyfikna på livet. Det var sommar och vi skulle börja sjuan om några veckor. Snart inleddes tre helvetiska år, men vi visste inte om det. Vi trodde att det skulle bli underbart. Där fick vi så vi teg...
"Vi måste testa det innan vi börjar sjuan." Sa jag. "Absolut måste."
Hon var inte lika övertygad som jag. Hennes blå ögon utstrålade en såndär osäkerhet som bara en trettonårig tjej kan inneha. Men hennes mun uttalade ordet självklart och det var det jag valde att lyssna på.

Jag skruvade försiktigt upp korken på lokaflaskan, en doft slog emot mig. En doft av tonår och jag hade nog aldrig känt en underbarare doft i hela mitt liv. Jag såg i hennes ansikte att hon inte delade min åsikt. Hon kände bara lukten av whiskey. Inte den ljuva doften av nystart. Jag tog en stor klunk, grimaserade och tog snabbt två till.
"Här. Det är din tur." Hon tog flaskan ur min hand och tog en liten, liten sipp. Det syntes att hon inte ville. Hon kunde vara så jävla töntig ibland. Hon förstod inte att när man börjar högstadiet måste man kunna allt om killar, alkohol och cigaretter. Man måste. Jag suckade högt åt hennes otroliga mesighet, tog flaskan och drack upp resten.
"Skyll inte på mig sen, när du är en högstadietönt som inte kan någonting." Sa jag medan jag tog min cykel och började gå därifrån.

Om jag bara hade vetat då, det jag vet nu, hade vi kanske fortfarande varit vänner.

Går det att förändras?

Min bästa kompis raggade på mitt livs kärlek. (Konstigt att alla mina tonårsminnen handlar om killar. Varför är dem så viktiga när man är 14? ).

Jag tror inte jag överdriver när jag säger att alla visste hur hopplöst förälskad jag var i honom. Även fast jag låtsades som ingenting. Den här tjejen hade ett konstigt behov av att ha allt jag hade. Hon köpte likadana kläder (eller lånade), hon nästlade sig in hos alla som stod mig nära och försökte konkurrera ut mig och ja, hon ville ha samma killar.

En dag i skolan berättar en annan kompis att den här tjejen hade sitt sikte inställt på Honom. Jag var förtvivlad, för jag visste att hon hade något jag faktiskt inte hade. Modet att fråga. Hon var inte rädd för ett nej, men hon accepterade inte ett heller. Jag visste hur det skulle sluta. Killen jag trånade efter i smyg (men så uppenbart att alla ändå visste) skulle bli min bästis pojkvän.

Det blev han inte. Men hon ryckte bara på axlarna och gick vidare. Tvärtemot vad jag hade gjort om han dissat mig, jag hade gråtit mig till döds. Därför vågade jag aldrig ens fråga.

Jag hatar att vara tjejen som alltid antar att det värsta ska hända. BÖRJA LEV I NUET, JOHANNA!

Och juste angående tjejen, förrädaren; Ett år senare lyckades jag få hennes dreamman hopplöst förälskad i mig. Hämnden är ljuv! Och ingenting smakar så bra som den.

människor är så jävla komplicerade ibland

du anklagar mig för att undvika dig
men du är inte den person jag lärde känna
du är någon annan, någon jag inte alls tycker lika mycket om
vad hände? varför låtsas du vara någon du inte är
varför försöker du gång på gång överbevisa att du är någon helt annan
du var helt perfekt i mina ögon precis som du var
vem är du nu?
jag förstår ingenting
men värst av allt
du förstår ingenting
du förstår inte hur jag känner
du förstår inte varför
eller
du låtsas att du inte förstår
för jag känner dig
och jag ser i dina ögon att du vet precis vad jag pratar om

In the eyes of an angel?

För mig var hon den vackraste människan på jorden. Hon kanske var lite väl smal och nästintill gänglig, men hon var perfekt i mina ögon. Hon hade smålockigt blont hår och med ögonen fulla av hemligheter. Hon var alltid glad och sprallig men jag visste att det var något som var fel. Men jag ville inte veta, jag gillade henne så mycket bättre när hon log. Dessutom var jag självisk, jag orkade helt enkelt inte lyssna på hennes problem eller försöka lösa dem åt henne. Jag hade mina egna. Men jag älskade henne och det var en komplicerad kärlek.

Vi kallade varandra bästa vänner men ändå hade vi tusen hemligheter för varandra. Vi var snarare världens sämsta vänner för vi vågade inte öppna oss för varandra. Hennes sorger plågade henne, jag kunde se det. Jag ville att hon skulle berätta för mig men när hon försökte drog jag mig alltid undan. Till sist blev våran vänskap så tyst att det var oumbärligt.

Vi tjuvrökte och drack importvodka tillsammans, allt för att sysselsätta oss och slippa prata, för att slippa öppna munnen och fråga hur är det? För vi ville inte veta. Jag ville inte veta hur värdelöst hon tyckte sitt liv var, hur hon låste in sig i sitt rum och skar sig till hög musik eftersom hon inte orkade höra vad som pågick i hennes hem. Hon ville inte veta mina problem, som i jämförelse med hennes var bagateller. Så istället satt vi där, tränade på att göra rökringar och drack ur varsin fantaflaska. Jag gick hem och sen dess har jag inte sett eller hört någonting från henne.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0