Förlåt
Det är sjukt hur tystnaden ibland blir så påtaglig att den hörs. Du hör tystnaden. Hon sitter där, äckligt tyst, inte ens andetagen hörs, och du vet att tårar bildas i hennes ögon. Men du låtsas inte om dem, du orkar inte med att hon ska vara så jävla deppig jämt. Slap out of it! Du är ju bara ärlig när du säger att du är less på hennes uppmärksamhetssökande, desperation är inte attraktivt. För du är ju säker på att hon bara fejkar, skärsåren på armarna är bara små rispor, lamt, fejk, uppmärksamhetshora. Aldrig att hon mår dåligt, vafan har hon att må så jävla dåligt över? Har hon ett, enligt dig, legitimt skäl? Hon har husrum, får mat, fri skolgång, åtminstone en förälder som bryr sig. Lägg av, det finns dem som skulle vara glada bara de hade hälften av det hon har. Ändå sitter hon där, tjejen med rispor på armarna, tjejen som alltid blir för full och som bara vill att någon ska se henne på riktigt. Och någon är inte du. Du ser inte henne, du ser igenom och förbi.
Kommentarer
Trackback
