när ett minne känns som en fantasi
När jag var yngre hade jag en vän. En genuint fin och god människa. Nästintill naiv. Kanske skulle hon behövt lite av min "ta-ingen-skit-attityd" och jag skulle definitivt behövt mycket av hennes förmåga att alltid se det goda i folk.
Hon var alltid glad och fanns alltid med öppna armar. Tyvärr kom det också att bli något som förstörde för henne. Elaka människor tog henne ifrån mig.
Jag har alltid tagit avstånd från de där typiskt tjejiga grejerna som skitsnack, hemlisar och "man-kan-bara-ha-en-bästist-mentaliteten". En attityd och inställning som de "populära" tjejerna med ett ton läppglans aldrig rådde på. De försökte inte ens, de visste att det var lönlöst. Därför gav de sig på min fina vän. De tog henne från mig. Eftersom hon var en sån bra människa såg hon goda saker i läppglansbrudarna. Hon blev vän med dem och lät sig dras in i en värld av otillräcklighet och hierarki. Ni med den hierarkin med den bitchigaste tjejen på toppen och hennes följeslagare tätt bakom.
Mitt minne av min vän känns avlägset ibland, som om jag sett det i någon dålig high school-film. För queen bees finns väl inte i Sverige? Jo, åtminstone en. Och hon tog min fina, åt upp all hennes vänlighet och matade henne med känslan att aldrig räcka till. Det var queen bee som fick min vän att helt plötsligt bry sig om vad killar tyckte om henne.
Jag vet att den här texten är helt babblig och slarvig. Men jag såg min fina vän för ett tag sedan, jag tror att hon har det bra nu. Jag vet att queen bee inte är en lika stor del av hennes liv nu, hon har bra vänner. Jag önskar bara att jag var en utav dem. Att jag dragit henne ifrån läppglansmaffian. Istället för att ge upp. Jag saknar henne. Och det vi hade kunnat haft idag, en lång vänskap. Alla timmar vi spenderade i hennes rum, utan läppglans, och med värdsliga diskussioner om livet. Jag såg upp till henne, beundrade henne och ville någonstans vara lite mer som henne, men det vågade jag inte avslöja då. Tänk om jag sagt det till henne, då kanske hon inte hade dragits till läppglanset och svassandet efter killarna. Kanske...
(Att jag sen också haft mina svaga stunder och brytt mig om vad äckliga tonårskillar tyckt om mig och använt för mycket läppglans är en helt annan sak.)
Hon var alltid glad och fanns alltid med öppna armar. Tyvärr kom det också att bli något som förstörde för henne. Elaka människor tog henne ifrån mig.
Jag har alltid tagit avstånd från de där typiskt tjejiga grejerna som skitsnack, hemlisar och "man-kan-bara-ha-en-bästist-mentaliteten". En attityd och inställning som de "populära" tjejerna med ett ton läppglans aldrig rådde på. De försökte inte ens, de visste att det var lönlöst. Därför gav de sig på min fina vän. De tog henne från mig. Eftersom hon var en sån bra människa såg hon goda saker i läppglansbrudarna. Hon blev vän med dem och lät sig dras in i en värld av otillräcklighet och hierarki. Ni med den hierarkin med den bitchigaste tjejen på toppen och hennes följeslagare tätt bakom.
Mitt minne av min vän känns avlägset ibland, som om jag sett det i någon dålig high school-film. För queen bees finns väl inte i Sverige? Jo, åtminstone en. Och hon tog min fina, åt upp all hennes vänlighet och matade henne med känslan att aldrig räcka till. Det var queen bee som fick min vän att helt plötsligt bry sig om vad killar tyckte om henne.
Jag vet att den här texten är helt babblig och slarvig. Men jag såg min fina vän för ett tag sedan, jag tror att hon har det bra nu. Jag vet att queen bee inte är en lika stor del av hennes liv nu, hon har bra vänner. Jag önskar bara att jag var en utav dem. Att jag dragit henne ifrån läppglansmaffian. Istället för att ge upp. Jag saknar henne. Och det vi hade kunnat haft idag, en lång vänskap. Alla timmar vi spenderade i hennes rum, utan läppglans, och med värdsliga diskussioner om livet. Jag såg upp till henne, beundrade henne och ville någonstans vara lite mer som henne, men det vågade jag inte avslöja då. Tänk om jag sagt det till henne, då kanske hon inte hade dragits till läppglanset och svassandet efter killarna. Kanske...
(Att jag sen också haft mina svaga stunder och brytt mig om vad äckliga tonårskillar tyckt om mig och använt för mycket läppglans är en helt annan sak.)
Kommentarer
Postat av: Jaqueline
Haha tack! :) Oh, om du känner att avundsjukan tar över kan jag informera dig om att två blöjbarn typ är en nightmare hahaha! ;)
Trackback
