J O H A N N A

Du svek mig. Många gånger. Efteråt berättade du att det var för att du var rädd att jag skulle svika dig. Logiskt? Det var det nog för dig just då. Men jag glömde, gick vidare och fick ett avslut. Det fick aldrig du. Du lämnade inte mig för att känslorna var slut, du lämnade mig för att du var rädd att mina känslor skulle sina. När du kom tillbaka, långt efter att du krossat mitt hjärta, och öppnade dig igen kom all bitterhet tillbaka. Jag drogs med i spelet, lindade dig runt mitt lillfinger, ordade tomma löften och gjorde dig sådär kär och dum igen. Sen var det min tur att dra, utan förklaring, utan nåd. Jag fick min hämnd, du ditt hjärta stampat på igen. Hämnden jag längtat efter. Men jag njöt inte ens av den.

Jag tänker inte välja bort någon jag älskar
inte riva ner en vänskap
eller en kärlek
som jag spenderat hela livet
att bygga upp

Jag kan inte bara bryta sådär
välja bort
omprioritera
för din skull
även om det ibland lockar mig

Du är orättvis
jag borde inte behöva ta bort någon
så att du ska få plats
du borde bara rätta dig i ledet
som alla andra
se glad ut
och acceptera
att jag kan älska
dig ändå

Allting har en mening. Punkt.

Eller? Jag vill gärna tro så. Vissa hinder skulle vara så mycket lättare att ta sig förbi då. Om jag visste att omvägen fanns där för att leda mig in på en annan stig. Jag skulle lättare kunna acceptera att vissa saker aldrig blev. Att människor lämnat mig. Att jag lämnat dem. Att vissa inte ens bemödat sig att komma hit innan de lämnat.

Varför älta det som varit när så mycket annat kommer att hända? När så mycket annat händer nu! Saker kan aldrig bli ogjorda. Inte ens om du tänker över dem, gråter över dem eller förbannar dig själv för dem om och om igen. Aldrig.


Ändå är det så lätt att fastna där. I det förflutna. För det är bekvämare att återuppleva gamla känslor istället för att hantera de du har nu.

Tänk om man kunde vara såhä stilig varje dag?


Och ball som röker. (Och eksemprydd...)

Jag älskade dig på ett helt annat sätt
än du någonsin förstod
varje gång du föll
föll jag med
när ditt hjärta blödde
krampade mitt
den sorgen som ofta fanns i dina ögon
slukade mig hel och bröt ner mig i små partiklar

Jag saknar den här fina vännen och människan så att jag vill grina till döds ibland. Vi bor i samma stad men existerar inte ens i samma värld längre. Många trodde att vi blev vänner utav min sympati och hennes behov av någon som mig. Någon som stod upp för sig själv och de sina. Men det fanns ett djupare plan. Vi delade samma smärtor, samma rädslor och samma förälskelser. Vi delade allt utan den minsta svartsjuka eller rivalitet. Vi hade fler äventyr under en vecka än vad många har under en hel livstid, vi gjorde allt tillsammans. Vi älskade livet tillsammans, vi ville dö tillsammans och vi flydde verkligheten otaliga gånger tillsammans. Nu är vi ingenting tillsammans. Hon finns där, nästan runt hörnet. Men vi ser inte varandra. Magin vi en gång delade får inte brytas och jag tror en våg av besvikelse skulle skölja över oss om vi nu inte skulle hitta det där djupa planet igen. Men jag kommer aldrig glömma. Att vara med dig var som att vara på världens bästa tripp, jämt.

Egentligen vill jag skrika ut det, eller typ trycka det på en t-shirt, att jag förlorat dig. Jag vill att alla ska veta hur det ilar i min själ och hur mitt hjärta aldrig mer kommer vara helt. Inte så mycket för sympatin men för en förklaring till varför jag ibland svävar iväg i någon slags apati och varför vissa dagar sorgen är så tydlig i mina ögon. Men hur förklarar man för någon att man förlorat något som egentligen aldrig fanns? Att en idé som aldrig blev mer än en tanke brann upp och försvann. Att någon suddade ut det som ändå aldrig blev skrivet. Jag önskar ibland att det gick att lobotomera bort minnen. An eternal sunshine of a spotless mind. Bara solsken, inga hjärtan i tusen bitar.

Du slits mellan den du är och den du vill vara.

When I lose my mind and go crazy will you still hold my hand?

Vad gör man när allt går åt helvete? När det perfekta liv du har bara suddas ut och försvinner.
Vem ringer du till, var tar du vägen?

Vem ska klappa mig på axeln och säga att allting kommer bli bra?

Torsdag skulle vara en speciell dag. Jag vet inte riktigt om jag ens ska sörja eller bara vara som vanligt. Jag vill vara ledsen eller ja jag är ju ledsen. Men vet inte om det är värt att lägga energi på att vara ledsen, det ändrar ju liksom ingenting. Varför sörja något som inte finns längre?

Fast jag är ju ledsen. Jag sörjer ju. Jag kommer aldrig sluta tänka på hur livet skulle kunna sett ut.

Later you can sing to me like a shining star
But I rather do you on the backseat of my car

När jag tror att allt är bra igen händer något. Något som får mig att springa all världens väg bara för att få känna doften av dig. Det är bara på dig den där parfymen luktar så gott. Det är bara med den du luktar du. Det spelar ingen roll hur många gånger jag intalar mig att det går ändå. Att det måste gå utan dig. Måste. För lik förbannat jagar jag dig ändå. Även fast jag vet att det är förgäves, never meant to be. Finns liksom ingen plats för det i detta liv, i denna värld eller ens detta årtusende. Kört liksom.

Kanske är det just därför jag jagar dig. För jag vet att det aldrig kommer hända någonting, skönast så. Mycket lättare då, när jag inte får det jag vill ha.

Jag lovade att alltid älska dig. Du sa att det aldrig kommer vara någon annan än jag. Ord med så mycket betydelse blev tomma. Och även fast du tror att jag ersatt dig och även fast du säkert ersatt mig, så kommer det alltid vara du. Det går nästan inte en dag, utan att jag vill ringa dig. Bara för att berätta något totalt oviktigt. Något som ingen annan än vi skulle förstå.