J O H A N N A

Vem är jag?

Det har jag nog inte riktigt klurat ut än. Men här är vad jag vet än så länge.

Den 18e april 1990 föds jag. Mina föräldrars första barn. Egentligen skulle jag heta Niklas, men när jag kom såg jag nog mer ut som en Johanna. En Carina Johanna Elisabet närmare bestämt. Två år senare föds min älskade bror, han skulle heta Amanda men fick ta mitt namna istället, Niklas. Jag växte upp i Lövstalöt, har inget att klaga på där. Hade mina vänner där och gick på en liten mysig skola till årskurs tre (sen en flytt till Bälinge skola).

En liten Jojjo

 

När jag var sju år (tror jag) separerade mina föräldrar. Jag minns inte så mycket av det, inga traumatiska upplevelser där inte. Tror mina päron skötte det snyggt. Jag var länge övertygad om att de aldrig varit osams eller någonting, för jag märkte det inte. Fick lite senare reda på att det inte riktigt varit så, disappointed! Gillade min lilla naiva tro om att allting var rosa och fluffigt.

Mamma bodde kvar i Lövstalöt (hon bor där än), pappa flyttade runt lite mer. Storvreta ett tag, Bälinge, Storvreta-Ängeby, Gamla Uppsala, Höganäs och till sist och fortfarande Salabacke. Mamma träffade Björn när jag var kanske 9? Inte så stor koll på åldern. De hänger fortfarande och han ser jag verkligen som min extrapappa. Pappa gifte sig 2000 med L. Det var inget fel på henne. Men jag trivdes väl kanske inte så jättebra med att bo ihop med henne och hennes barn. De var liksom för olika mig. Fart och fläkt, massor av folk i huset de helger jag var där. Fick liksom inte pappa för mig själv. När de skilde sig 2005 flyttade pappa till Höganäs och fick mig varannan vecka istället för varannan helg. 14 år var jag när vi flyttade och han fick se hur krävande en tonåring kan vara. Men vi lärde känna varandra ordentligt och det är jag otroligt glad över. Min mamma har jag också en underbar relation till. Både hon och pappa är mina bästa vänner. Världens bästa föräldrar. De är så otroligt olika och jag har sidor från båda. Mammas trygghet och pappas sätt att hantera känslor.

Avslutning i nian. På den här tiden tyckte jag liksom att jag var tjock...

Som litet barn var jag sjövild sen lugnade jag ner mig låg- och mellanstadiet. I högstadiet däremot... Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag vill gärna skylla på skolan jag gick på (fuckfuckfuck gränbyskolan!) men där träffade jag några av mina bästa och närmaste vänner. Skolan bestod av så mycket skit. Inte lätt att vara tjej (och heta -sson i efternamn om man säger så...)

Jag var en väldigt nyfiken tonåring. Jag ville göra allt, veta hur allt kändes och fungerade. Kunskapstörstande har jag alltid varit, men då längtade jag väl liksom lite efter fel grejer. Samtidigt var jag (och är väl) en väldigt känslosam människa, även om jag bara är det i min ensamhet. Det var mycket hysteriska känslor inom mig. Besatthet, passioner och tillfälliga kärlekar liksom. Jag gjorde allt så intensivt. Hattade väldigt mycket mellan kompisar. Jag var nog helt enkelt rastlös. Hade en trygg punkt och de är de kompisarna jag också har kvar. Vi upplevde mycket tillsammans, åkte epa-traktor, drack slotts guld och dunkade bloodhound gang varje helg.


Gymnasiet jag gick på heter Internationella gymnasiet. Min klass där var/är helt underbar! Alla var den smartaste från sin förra klass och vi hade höga ambitioner. Sen gick något snett... Haha! Vi hade väldigt mycket åsikter om saker på skolan. Saker ingen annan klass orkade eller vågade säga till om. Vi gjorde ett starkt intryck på alla lärare, både på ett bra och ett dåligt sätt. Vi syntes, hördes och tog aldrig någon skit. Vi krävde allt och mer! Sista året var vi så bittra och hade så mycket ångest att vi skrattade åt oss själva. Ironin var vår grej. Den här tiden saknar jag verkligen. Vi bara gled runt, festade satan och betedde oss som missförstådda genier á la Strindberg.


Vårterminen i tvåan, närmare bestämt juni 2008, blir Johanna, den festglada eviga singeln (jo jag kallades det) störtförälskad. Helt förlorad blev jag. Tappade totalt kontrollen över mina känslor och bara föll. Och jag faller fortfarande för honom. Varje dag. Johan är min största, bästa kärlek någonsin. Honom släpper jag aldrig. Vi flyttade ihop mars 2009 till vår lägenhet här i Salabacke och även om vi husletar och längtar ut på landet så blir vi nog kvar här ett tag till. Men home is where your heart is och han är mitt hjärta.

Allting har gjort mig till den vardagsfilosofiska hästälskande tjejen med den konstiga musik- och filmsmaken jag är idag. Jag är otroligt nöjd över vem jag är och lyckligare kan ingen vara.

Jag är tråkig. Lam. Bakåtsträvande? Nej men jag vill skriva men finner ingen inspiration. Därför snor jag denna lista från en mysig blogg jag läser. (Med vissa modifieringar snodda av en annan blogg.)

---

En lista. En tvångstanke. En egotripp. Läs om du vill, slipp om du inte orkar.

Dag 1 – Presentera mig själv. 
Dag 2 – Min första kärlek.
Dag 3 – Mina föräldrar.
Dag 4 – Vad äter jag?
Dag 5 – Vad är kärlek.
Dag 6 – Min dag.
Dag 7 – Vänskap.
Dag 8 – Ett ögonblick som ändrade allt.
Dag 9 – Min tro och livsfilosofi.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – 5 saker du inte visste om mig.
Dag 13 – Mina brister.
Dag 14 – En bekännelse.

Alltså fyfan. Varför klippte jag av mig håret?! Med långt hår är man liksom alltid snygg, no effort. Nu ser jag alltid fem år äldre, no effort. Haha. Men snygg? Det får jag tydligen kämpa med nu. Blä.

En mörk (full) skönhet!

The Corrs - Only when I sleep

Det är svårt för mig att vara ärlig mot dig
jag är inte ens ärlig mot mig
Jag vill förklara, försvara, allt
men det kräver sanningen
och vi är inte redo för den

Du vet att man säger
en kedja är inte starkare
än den svagaste länken
Det spelar ingen roll hur starka alla andra är
min svaghet förstör alltihop

Istället gömmer jag allt
glömmer, gräver ner, förnekar
Jag vill vara ärlig mot dig
men jag vet inte hur
jag vet inte alls

Satt och läste lite gamla inlägg in da blogg idag. Kul att se vad man tänkte för ett år sedan liksom. Såg att jag hade gjort en lista i januari om mig själv. Så här såg en fråga ut:

"Det kommande året kommer jag ta examen med bra betyg, charma asset av min praktikplats och få jobb där"

Hade glömt bort att jag skrivit det. Men kul att det funka liksom ;)


Langar en gammal bild på en brun, långhårig och smal Johänni.

---

Och lite skelögd såg jag nu

Att en slumpmässig händelse i ett helt annat land kan förändra livet här hemma. Det är sjukt. Men det är oundvikligt. Ibland är det så, man blir förlorad i någon annan. Mellan vissa människor finns den energin och kemin som gör att de bara faller handlöst. Det är oundvikligt. Du kan inte stoppa det även om du vill.

Det är som att hennes personlighet, själ och hela essens tog tag i mig och vägrade släppa. Ju mer jag kämpade och stretade desto hårdare blev hennes grepp. Ändå var det så mjukt, ömt och underbart. Jag kunde inte hjälpa det, jag var förlorad. Förlorad i henne, mitt hjärta blev tomt men ändå fullt. Trassel i själen men ändå så okomplicerat. Och jag kan inte hjälpa det. Jag är totalt förlorad.

Jag tänker inte låtsas som att det inte påverkar mig, för de gör det. Inte lika mycket som det påverkar dig visserligen, men jag går inte oberörd. Butterfly effect kanske? Jag vet inte och kommer aldrig få veta. Men hur hade livet sett ut om du valt annorlunda? Om du inte varit just där, just då? Hade allting varit som vanligt här hemma? Mitt hjärta är inte i otaliga bitar, knappt i två, men jag kan inte låta bli att känna efter om det gör ont. Du var en person för mig, sen blev du två och nu är du en igen.

Alkohol. Det ska ju liksom vara roligt. Coolt. Avslappnande? Men vad händer när det inte är det längre? När det inte är roligt, coolt eller avslappnat utan bara ångestfyllt och motbjudande. Det hände mig en gång. Det är ganska längesen nu så jag orkar inte sitta och låtsas som att det aldrig hänt mig.

Mitt liv har inte varit helt utan inblandning av alkoholmissbruk. Ingen som står mig riktigt nära har drabbats, men det finns folk i närheten som på ett eller annat sätt utsatts för det. För mig har det alltid handlat om val (jag hävdar fortfarande att du alltid har ett val) men jag vet också att man ibland väljer att blunda för dessa val. Man väljer att låta det gå för långt.

Jag var nog kanske 17 år. Mitt hjärta var i tusen bitar, min hjärna ett virrvarr och jag kände mig ensammast i världen. Det var mycket festande på den tiden, naturligtvis inte bara för mig. Till slut var det bara det att jag festade av en annan anledning än många av mina vänner. Jag drack inte för att jag tyckte det var roligt eller avslappnande. Jag kände mig inte cool eller världsbäst när jag var full. Jag drack för att jag kände mig tvingad, av mig själv, det var ett måste för mig. Det fanns inget roligt eller underhållande alls utan bara tvång och ångest.

Jag säger inte att jag varit alkoholist, långt ifrån. Men jag missbrukade alkohol för jag använde det av fel anledningar. Jag drack for all the wrong reasons. Jag är bara så jävla glad att jag till slut gjorde valet att inse att något var fel. Istället för att blunda och fortsätta valde jag att ställa mig på knä, be om hjälp och gråta mitt hjärta tomt.

Vad hade hänt om jag inte slutat? Om jag inte tagit tag i det när jag gjorde det? Det kanske hade gått så långt att jag blivit beroende. Så långt att  skulle börja supa mig full på vardagar innan skolan eller jobbet. Men jag hann inte ens halvvägs dit och det är jag så tacksam över. Tacksam över min egen starka vilja att inse och tacksam över dem i min närhet som observerat och som sedan stöttade och hjälpte mig.

Det var inte helt lätt att vara nykter mer än tre månader i sträck för sjuttonåriga Johanna, för alla förväntade sig att jag skulle dricka. Det blev ständiga bortförklaringar varför jag inte drack. Till sist orkade jag inte utan sa att jag drack grogg fast jag bara drack läsk. Allt för att slippa svara på dessa frågor, det var ju min ensak!

Det här är inte värsta grejen eller händelsen. Det var något som hände, som jag stoppade i god tid och som kunde ha varit mycket värre om det hänt något annan. Jag är och var för envis för att blunda för mina fel och brister. Den där tremånaderspausen behövdes. För sen dess har det aldrig varit något problem. Jag tog tag i mina problem och redde ut varför jag betedde mig som jag gjorde. Det är bland det bästa jag har gjort.

Jag var sjutton år.

Kul att jag får hallicinationer av min medicin. Det låter helt vrickat och påhittat, jag vet. Men det är verkligt och drygt, även om det underlättar att jag vet om bieffekten. Helt cp är det. Och jag mår illa varje gång hjärnan spökar och svävar iväg med mig. Men hellre det än rödflammig hud, med sår som svider och kliar ända in ibenmärgen. It's almost like a bad trip...

Finns det någon någonsin någonstans som faktiskt gillat en besserwisser? Nej tror inte det.

Jag menar det är okej om man har rätt och faktiskt vet fakta. Men såna som tror (eller ja de inbillar sig) att de kan allt om allting är bara pinsamt jobbigt. Det spelar liksom ingen roll att man talar om vad som faktiskt är rätt för de är så övertygade om att deras sanning är allas sanning. Och de förstår inte att ingen tar dem på allvar. Man försöker tala om för dessa människor att de are making a fool out of themselves men de tar liksom inte åt sig.

Det är svårt att tro på någons historier när 90% av dem är helt bananas påhittat. Egentligen borde jag inte bry mig för det är henne ingen tar på allvar, det är hennes historier folk tar med en rejäl nypa salt (då menar jag lastbilsvis med salt) och det är hon som inte kan behålla sina vänner på grund av detta.

Det stör mig så jävla mycket egentligen, men samtidigt I couldn't care less.

Detta skrev jag 20 maj 2009, jag var arg och ledsen:

vem gav dig rätten att stjäla en annan människas frihet?

hur kan du ens tänka tanken att du får

slita en människas själ i miljoner bitar

och sedan lämna henne ihålig och tom?

tycker du att du är värd att kalla dig människa,

när du uppenbarligen inte hyser någon som helst respekt för livet?

jag förstår inte hur du kan se dig själv i ögonen,

hur du kan se din mamma i ögonen

hur du kan leva med dig själv.

jag kommer aldrig förstå vad som driver dig,

vad som får dig att tycka att du är värd att leva.

mänskligheten är fan helt jävla otrolig

och det menar jag inte på ett bra sätt.

Skojar du att man blir spelsugen eller!??!?!!?!?!?!??! JAG DÖR. (Jag har infört spelförbud till jag är klar med mina skolarbeten...)

Heeeheee gjorde en skitkul grej nyss. Johanna i Mad Men! Såhär skulle jag se ut:



Coolt va?

Alla har vi ju våra ups and downs. Det gäller bara att lära sig hantera dem, veta hur man ska göra det bästa av situationen.

Jag är tjugo bast nu, en fjärdedel av min livstid och jag har redan lärt mig hur jag ska hantera mina uppe och nere. Mina uppe är lätt, det är liksom bara flyta med.
Min nere är också rätt lätta, oftast behöver jag bara vara för mig själv lite. Skriva brukar funka. Titta på någon favoritfilm eller så. Det känner jag då vad jag behöver. Men en låt har jag, som jag alltid lyssnar på när livet känns liiiite tyngre än vanligt.

Den är fan genialisk men så enkel.



Audioslave - Be yourself

Igår hade jag sista kassapasset. Det är rätt lugnt och skönt och man har liksom tid att småsnacka lite med kunderna som har lust med det. Och så har man mer tid att snoka vad alla handlar! Hehe.

Jag kom på mig själv med att bli besviken över att en thailändsk kvinna handlade panengkryddmix. Jag ba Åh nej, alla asiater är ju skitduktiga på att laga mat och ska laga allt från grunden!
Sen insåg jag vilken töntig tanke det var. Tänk om kassabiträdet skulle se besviken ut om jag som svenne kom och köpte färdiga köttbullar liksom? Eller färdig inlagd sill?

Fast jag kan inte låta bli att fascineras och tycka om fördomar. De är liksom humor i dem. Man vet att de inte stämmer till 100% men det är kul att få dem bevisade och motbevisade. Det bevisar liksom att världen rullar på. Det funkar.

Sån köpte hon! Skitgott äre!

Jag tycker sjlv att jag har världens bästa spelningslistor på min spotify. Det tror jag alla tycker. Att deras egna är bäst alltså. Idag lyssnar jag på:

fallout and all that jazz...

och

tequila sunrise,

När jag blir sugen på Tarantino brukar jag kolla lite trailers. Om jag inte har tid att kolla en hel film vill säga ;)

Reservoir Dogs



Death Proof



Kill Bill


Natural Born Killers


Jackie Brown

Lovade ju att inte gnälla mer om min sjukdom. Eller mitt handikapp kanske? HAHA. För liksom vem orkar höra om andras krämpor. Men måste bara få tillägga att allergitabletterna som jag äter nu, de är svindyra eftersom det är någon sort man inte ska bli dåsig av. De funkar! Men jag blir trött som ett as. Sjyst att pricka in just den biverkningen liksom...

---

Sen är det jävligt sjyst att jag tar examen om typ en månad! (Haha, skrev nästan exmannen istället för examen?)
Bara det att jag inom loppet av typ fyra veckor har;

• en stor marknadsföringsuppgift. (Grupparbete dessutom, med mer och mindre motiverat folk känner jag.)
• En muntlig lia-uppgift. (Inge vidare avancerat men min chef ska tydligen höra den också? Han har inte tid så jag får väl berätta för honom vad den handlar om.)
• En skriftlig lia-uppgift på sex sidor. (Alltså jag har ju liksom jobbat på jobbet under praktiken så jag får väl typ skriva en lång kärleksförklaring till Coop.)
• TENTA! Marknadsföring. (Tre timmar butikslayout och reklam typ.)
• TENTA! Säljkunskap. (En såndär härlig sextimmare som man får kramp i armen av.)
• TENTA! Butiksarbete. (Vet inte ens om ja behöver plugga till den? Ha!)

Fyfan. Bara köra på. Sen ska jag fanimej aldrig mer plugga. Eller jo det ska jag ju men det väntar jag med typ fem år någonting tror jag.

Random snygg bild på världens bästa johnny.