J O H A N N A

I don't care 'bout anyone but you.

Hur störd är man när man bölar till Pam och Jim's första kyss i The Office? Ganska rubbad tror jag.

Idag går jag till tatueraren, wiiieee! Äntligen liksom... Skjutit upp det väldigt länge, typ av lathet. Men nu har jag sparat pengar och inte haft problem med huden (på armarna iaf) så det borde funka.

Finaste mamma fyller år idag men jag jobbar kväll så bjuder henne på mat på torsdag istället. Sjyst kompensation tycker jag!

Imorgon ska jag, johan, hans päron och syster med man gå på Eldkvarn! Awesomeeee.

Egentligen vill jag skrika ut det, eller typ trycka det på en t-shirt, att jag förlorat dig. Jag vill att alla ska veta hur det ilar i min själ och hur mitt hjärta aldrig mer kommer vara helt. Inte så mycket för sympatin men för en förklaring till varför jag ibland svävar iväg i någon slags apati och varför vissa dagar sorgen är så tydlig i mina ögon. Men hur förklarar man för någon att man förlorat något som egentligen aldrig fanns? Att en idé som aldrig blev mer än en tanke brann upp och försvann. Att någon suddade ut det som ändå aldrig blev skrivet. Jag önskar ibland att det gick att lobotomera bort minnen. An eternal sunshine of a spotless mind. Bara solsken, inga hjärtan i tusen bitar.

Inviger nya champagneglasen i min ensamhet. Eller ja ett utav dem.



Ibland kan jag älska att vara själv. I tystnad och lugn. Men ibland avskyr jag det. Speciellt en fredagkväll när jag vet att alla andra är ute, mer eller mindre salongsberusade, och har kul tillsammans. Då kan jag känna mig ensammast i världen här hemma i soffan. Ensam, övergiven och oälskad. Även fast jag vet att det absolut inte är så. Det jobbiga är att alla tankar jag skyfflat undan hela veckan kommer krypandes sådana här kvällar. Saker jag inte vill tänka på. Sådant jag trodde jag kommit över, avslutade kapitel liksom, de vill alltid komma tillbaka till mig tysta, ensamma fredagskvällar.

Det är lättare att glömma tillsammans i dimman
Låtsas att allting är bra
För det är det ju
Bra, perfekt och aldrig ledsamt
Sorg finns inte
Existerar ej
I vår dimma
Som aldrig tycks ta slut
Dimman som får mig att lämna
Alla tankar på dig

Fortsatte med lite julpyssel idag. Mys!

JAG ÄLSKAR FREDAGAR! Mina lediga fredagar.

Tvingade upp mig själv kl 8 imorse för vid halv tio kom Johan och hans kollegor hem till oss för någon slags förfest (ja...klockan tio på morgonen...) innan deras julbord med jobbet. Jag stack iväg till Ikea, plantagen, Rusta och massa andra affärer och fortsatte min julshopping. Snart drar jag till mami för fredagsmys och vilar upp mig inför jobbhelgen. Peuw...

Nu jävlar är det julpyntat här hemma. Okej, julpyntat light... Vill inte överdriva såhär innan första advent. I helgen åker en julstjärna upp i sovrummet, sen tror jag det räcker.

 

En sån här vecka är kanske inte den roligaste eftersom jag jobbar helg. Jobbar dessutom över idag. Men ja får väl glädjas åt de extra slantarna sen... Haha.

Senaste tiden har jag levt i någon slags bubbla, livet leker inte grubbla när du har en parasitfri bubbla. Men nu är det dags att ta tag i saker. Renovera klart i ångestrummet i lägenheten, alltså extrarummet där det bara ligger saker på hög i princip. Dags för mig att göra en budget, för jag måste ha lite bättre koll på mina pengar. Och ja... Om jag orkar ta tag i det, röra på mig mer, börjar bli en sån jävla fet soffpotatis.

Ha! Nu är det skrivet, då är det lättare att inte smita undan från det.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag sliter dig i stycken för du går aldrig sönder helt. Du står alltid kvar.  Det är alltid du och ingen annan.

Let's kill the man in the back of my head. Han ska aldrig få förstöra mig något mer. För utan dig fungerar jag inte.

Det är dumt att tro att allting alltid kommer vara bra. Du kommer aldrig kunna förutspå morgondagen, vad som helst kan hända. Är det inte lite tjusningen med livet? Spänningen. Framtidsplaner, drömmar och spekulationer. Samtidigt som detta ska vi leva i nuet och hinna med alla intryck som sker NU.

Du vet aldrig hur det ser ut imorgon, så njut av utsikten idag.

Du slits mellan den du är och den du vill vara.

When I lose my mind and go crazy will you still hold my hand?

Vad gör man när allt går åt helvete? När det perfekta liv du har bara suddas ut och försvinner.
Vem ringer du till, var tar du vägen?

Vem ska klappa mig på axeln och säga att allting kommer bli bra?

Tittar på en gammal repris av lyxfällan nu. Martin och Linda shoppar kläder och inredningsprylar helt utan hämningar. Hon har eget företag men använder samma ekonomi privat, företagskortet är med när hon är ute och shoppar. Nu planerar de bröllop där de hyrt nån jävla ö och ska flyga in 100 gäster (?!) och har fått en skattesmäll på 180 000. De har två lyxbilar och två fräsiga motorcyklar. Vet du vad dem säger?
Ni kan ju inte sälja motorcyklarna! Jag kommer gråta hela livet över det här.

Hallå? Jag förstår att man kan vara fäst vid materiella saker, jag har ju tillexempel ältat att jag fått gjort mig av med min gamla bil (det handlar visserligen mer om att det var min första bil och så vidare). Men de här människorna viger sitt liv åt det materiella. De förstår inte att det finns andra saker i livet som kan vara roliga. Och den där kärleken du har till materiella saker, år den i kras lovar jag att du kommer över den snabbt. Du kommer inte minnas motorcykeln som sådan, utan allt det roliga du hade med den och personen du delade det med.


Iåförsig ska de sälja hans Trans Am -81, då hade jag nog fan också gråtit.