J O H A N N A

 

När denna terminen började skaffade jag gymkort. De senaste fyra åren har slappheten och extrakilona liksom... smugit sig på. Inte extremt mycket, men om jag jämför Johanna idag med Johanna för fyra år sedan så är det skillnad.

 

Jag är svag. Fysiskt sett orkar jag inte alls lika mycket som förut och psykisk mår jag lite dåligt när jag kollar mig i spegeln (ibland, jag är fortfarande lite av en shit-jag-är-ju-snyggast-i-världen-människa). Jag har varit seg och slarvig med träningen första månaden nu, men med hjälp av en vän som också kämpar både mot och med sig själv är jag på väg upp igen!

 

Mina mål är egentligen enkla. Vardagarna är frukost, lunch och middag. Inget annat (förutom enstaka mellanmål vid långa dagar eller träning), inte godis, inget jävla småätande, inte fem kilo pasta varje måltid. Jag har varit hyfsat (betoning på hyfsat...) duktig, inte ätit pasta på jag vet inte när, ökat intaget av grönsaker  och äter bara om jag är hungrig. Sen syndar jag också vissa fredagar och lördagar med födelsedagsfika, choklad framför tvn o.s.v. Men vardaganra är mitt stora mål. Det är där jag ofta faller för frestelserna, när jag är stressad.

 

Träningen vill jag gärna hinna med tre gånger i veckan. Varannan helg jobbar jag och det finns inte en chans att jag pallrar mig iväg till gymmet då. Lat, ja. På sin höjd blir det kvällspromenader... Två gånger i veckan är jag i stallet och dessa dagar åker jag ofta inte iväg till gymmet också, beroende på om jag har skola eller inte. Så ja, dessa tre gånger blir oftast bara två gånger. Därför är det ännu viktigare att jag håller mig borta från sockret och kolhydraterna, som jag annars gärna tröstar mig med.

 

Sjutton kilo. Så mycket skiljer det mellan målvikt och startvikt. Det låter mycket tycker jag, samtidigt som det känns så lite. Det borde gå fort, det borde inte vara svårt. För en tjej som jag, som aldrig varit någon träningsmänniska, som är lite lat, som ofta tar bilen och som har alldeles för lätt att tröstäta kommer det nog ta lite tid. Tur att jag är mer envis än vad jag är lat och har mer jävlar anamma än vad jag har godissug. Sist jag kollade hade jag fjorton kilo kvar (efter helgens slarv har jag nog snarare femton kilo kvar). Jobbyxorna är iallafall inte tighta längre och mina gamla jeans kan jag ha igen. På bara några få kilon! Tänk bara vad som kan hända med ännu några fler...

 

 

Finaste du. Hon som kom undan, hon jag inte lyckades rädda, flickan jag svek. Blir så lycklig när jag ser hur bra det går för dig. Du är ett levande bevis på att efter regn kommer solsken. Efter tugnt svenskt novemberregn, lyser solstrålar över dig och jag kunde inte vara mer stolt.

 

 

Det är inte så lätt för en fjortonårig tjej att känna skillnad på kärlek och kärlek. Inte så lätt att förstå att även fast hon ger all kärlek hon har får hon kanske ingenting tillbaka. Hur ska hon någonsin lära sig att de där känslorna inte är på riktigt när kärleken ger ett sånt rus ända tills den är över och bara lämnar ångest kvar. För det är väl så kärlek är? Först underbar och fylld av kyssar och sen ingenting annat än ångest och trassliga lakan.

 

För henne är kärleken en ytlig bekantskap. Sex är hennes kärlek, hennes gift. Men det är väl inte så lätt, när man är fjorton år och allt man vill är att bli lite älskad, lite omtyckt och känna sig lite fin. Det är inte så lätt när du inte vet vad kärlek är, för ingen har någonsin visat dig vad det är.