J O H A N N A

Det är som ett slag i ansiktet varje gång jag ser dig. Avundsjukan äter upp mig inifrån. Ett svart hål som slukar allt. Slukar mig, tuggar och spottar ut mig igen förstörd och mörbultad.

Du kan inte hjälpa det, det är inte ditt fel. Men ibland vill jag bara klappa till dig riktigt hårt och i smyg önskar jag dig all olycka i världen.

Utslagen is back. So is the ledvärk and random feberattacker. Gott folk, vintern är här!

Så mycket jag måste göra. Helst innan jul. Men det hinner jag nog inte. Gör det nästa år...

Just när allting känns som om det inte kan bli värre, när jag tror att allt är kört, att jag skadat mig själv tillräckligt och aldrig mer kommer vilja kliva upp ur sängen. Då räddar han mig igen. Och den här gången tänker jag ta emot hjälpen. Jag tänker ändra mig, ta mig ur mina insnärjda sätt av självdestruktivitet och ångest. Låta honom leda mig ur skogen av känslor där jag för längesen gick vilse. Jag måste ta mig ut och förändra mig för att överleva och bli lycklig igen. Det hjälper inte att sova bort halva dagen, att dricka den där extra groggen eller att gråta tills ögonen svider. Inte när du innerst inne inte har styrkan att förändras eller göra något åt saken.

Han är min styrka. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Samtidigt så smyger sig den där rösten på och viskar du förtjänar inte honom, du är en dålig människa. Och jag vet att det jaget jag är nu förtjänar honom inte, men mitt riktiga jag gör. Jag vill ha mitt riktiga jag tillbaka.