dag 14, en bekännelse
Jag kan bekänna en stor sak. En jävligt jobbig sak. Nämligen att jag har förändrats. Jag har vuxit så otroligt mycket som människa senaste åren. Jag har insiktsfullt studerat mina dåliga sidor, och jo det är jobbigt att rannsaka sig själv på ett ärligt sätt. Inte bara "jaha jag är tjock och nördig" utan att verkligen rannsaka de sidor som du vet att du borde förändra men som är alldeles för smärtsamma för att ta tag i.
Jag insåg att vissa av mina "kvaliteter" var en ond cirkel och att varken jag eller någon annan mådde bra av vissa bitar i mitt beteende. Det var som att jag bytte ut mitt festande mot taskig attityd, orubbara principer och hat mot visa typer av människor. Det gav mig liksom en kick att vara elak eller bitter. Jag var det inte jämt, absolut inte. Men ibland kom det små utbrott. Inte ofta, men alltför ofta.
En dag kände jag hur slut och trött jag var i huvudet. Trött på mig själv, uttömd på energi. Jag gjorde mig själv ledsen. Så jag sa till mig själv; Lägg av. Du måste låta lyckan ta större plats. För så var det. Jag tyckte livet var för bra, jag förtjänade inte att vara så här lycklig. Därför tjurade jag ihop på småsaker, hatade folk som inte tyckte exakt som jag och avvisade de som hade en någorlunda avvikande åsikt. Ville liksom knuffa undan lyckan.
Nu tar jag istället emot den med öppna armar. Och visst sägs det att man inte psykoanalysera sig själv (åtminstone bland de som jobbar professionellt med psykologi) men för mig funkar det bra. Speciellt den här gången.
Jag insåg att vissa av mina "kvaliteter" var en ond cirkel och att varken jag eller någon annan mådde bra av vissa bitar i mitt beteende. Det var som att jag bytte ut mitt festande mot taskig attityd, orubbara principer och hat mot visa typer av människor. Det gav mig liksom en kick att vara elak eller bitter. Jag var det inte jämt, absolut inte. Men ibland kom det små utbrott. Inte ofta, men alltför ofta.
En dag kände jag hur slut och trött jag var i huvudet. Trött på mig själv, uttömd på energi. Jag gjorde mig själv ledsen. Så jag sa till mig själv; Lägg av. Du måste låta lyckan ta större plats. För så var det. Jag tyckte livet var för bra, jag förtjänade inte att vara så här lycklig. Därför tjurade jag ihop på småsaker, hatade folk som inte tyckte exakt som jag och avvisade de som hade en någorlunda avvikande åsikt. Ville liksom knuffa undan lyckan.
Nu tar jag istället emot den med öppna armar. Och visst sägs det att man inte psykoanalysera sig själv (åtminstone bland de som jobbar professionellt med psykologi) men för mig funkar det bra. Speciellt den här gången.
En tjej som aldrig mer kommer förneka sin egen lycka.
Kommentarer
Postat av: Grandma
Älskade Johanna, det låter som du har funnit glädje och harmoni i ditt liv. Dina år av tvivel och hat verkar du ha lämnat bakom dig nu. Inget gör mig lyckligare än att höra att du vuxit som individ och trivs med livet precis som det är. Nu har du kommit långt med ditt liv. Fortsätt att älska alla som dom förtjänar. Obs: du förtjänar massor med kärlek, tvivla aldrig på det.
Love
Farmor
Trackback
