the pressure of being totally hot
Är det verkligen så att så länge man gör sitt bästa så spelar slutresultatet ingen roll? Jag menar vem bryr sig om hur länge du pluggade till en tenta så länge du får bra resultat? Eller?
Vareviga morgon stod jag där framför spegeln. Studerade allting noga och sminkade mig med största koncentration. Inte kunde jag tro att det viktigaste för en tjej i åttan var att inte ha någon sminklinje mellan halsen och ansiktet, eftersom det såg så otroligt slarvigt ut. Jag minns att när jag stod där så tyckte jag faktiskt att jag var söt, snygg och ibland kanske lite sexig (hur sexig en fjortonåring nu kan vara) och ibland skämdes jag till och med över det.
Det lite som en tävling tonårstjejer emellan, vem var snyggast men tyckte att de var fulast. Det var väl något slags tecken på ödmjukhet, vad vet jag. Allt jag vet är att jag aldrig höll på med den där sympatijakten. Jag tyckte att jag var fin, varför skulle jag gå runt och säga att jag tyckte jag var ful för att fiska komplimanger? (Jag ska däremot inte förneka att ett och annat usch vad tjock jag är slank ur mig. Men det var så obefogat att det är löjligt.) Det var ju så viktigt att vara smal och skitsnygg. Trodde vi verkligen att det var lycka?
Jag minns en tjej, hon var två år äldre än mig och gick i nian när jag gick i sjuan. Hon var bannemig det vackraste jag någonsin sett. Tror nästan jag var lite förvirrad-tonåring-med-hormoner-kär i henne. Hon hade alltid perfekt hår, det liksom bara låg där naturligt men fladdrade till precis när det skulle. Hyn var felfri, inga irriterande små finnar där inte, och det lilla smink hon använde framhävde bara hennes långa, täta ögonfransar och hennes precis lagom fylliga läppar. Hon var ungefär i min längd (som jag var då) och med en kropp som någon såndär Victoria Secrets-modell. När jag gick förbi henne andades jag alltid in ordentligt genom näsan, för hon hade en doft också. Självklart hade hon det. Hon luktade liksom alltid nyduschad.
Hon var den lyckligaste människan i världen, tyckte jag. Det måste hon vara. Men ett år senare, när hon slutat i min skola och jag nästan glömt bort henne ser jag henne. Det var en mörk höstnatt och jag gick längs en cykelväg, inte långt ifrån den skolbyggnad hon en gång förtrollat mig i, när jag hör löven prassla lite längre fram. Jag kommer bli överfallen tänkte jag men fortsatte gå ändå. Och där är hon. Visserligen lite svår att känna igen, men det var hon. Hennes jeans spände över rumpan och avslöjade att minst femton kilo hade bosatt sig på hennes avundsvärda kropp. Håret var färgat svart och slitet, sminket grovt och kladdigt och hon såg full ut. Eller hög, jag vet inte, något var det. Jag saktade ner litegrann och tittade förundrat på den tjej jag en gång avgudat. Hon bara stod där längs vägen, tände en cigg och tittade tillbaka. Jag tror hon visste precis vad min blick betydde och hon hade nog fått den många gånger. "Vafan hände med henne? Hon som var så snygg!"
Vareviga morgon stod jag där framför spegeln. Studerade allting noga och sminkade mig med största koncentration. Inte kunde jag tro att det viktigaste för en tjej i åttan var att inte ha någon sminklinje mellan halsen och ansiktet, eftersom det såg så otroligt slarvigt ut. Jag minns att när jag stod där så tyckte jag faktiskt att jag var söt, snygg och ibland kanske lite sexig (hur sexig en fjortonåring nu kan vara) och ibland skämdes jag till och med över det.
Det lite som en tävling tonårstjejer emellan, vem var snyggast men tyckte att de var fulast. Det var väl något slags tecken på ödmjukhet, vad vet jag. Allt jag vet är att jag aldrig höll på med den där sympatijakten. Jag tyckte att jag var fin, varför skulle jag gå runt och säga att jag tyckte jag var ful för att fiska komplimanger? (Jag ska däremot inte förneka att ett och annat usch vad tjock jag är slank ur mig. Men det var så obefogat att det är löjligt.) Det var ju så viktigt att vara smal och skitsnygg. Trodde vi verkligen att det var lycka?
Jag minns en tjej, hon var två år äldre än mig och gick i nian när jag gick i sjuan. Hon var bannemig det vackraste jag någonsin sett. Tror nästan jag var lite förvirrad-tonåring-med-hormoner-kär i henne. Hon hade alltid perfekt hår, det liksom bara låg där naturligt men fladdrade till precis när det skulle. Hyn var felfri, inga irriterande små finnar där inte, och det lilla smink hon använde framhävde bara hennes långa, täta ögonfransar och hennes precis lagom fylliga läppar. Hon var ungefär i min längd (som jag var då) och med en kropp som någon såndär Victoria Secrets-modell. När jag gick förbi henne andades jag alltid in ordentligt genom näsan, för hon hade en doft också. Självklart hade hon det. Hon luktade liksom alltid nyduschad.
Hon var den lyckligaste människan i världen, tyckte jag. Det måste hon vara. Men ett år senare, när hon slutat i min skola och jag nästan glömt bort henne ser jag henne. Det var en mörk höstnatt och jag gick längs en cykelväg, inte långt ifrån den skolbyggnad hon en gång förtrollat mig i, när jag hör löven prassla lite längre fram. Jag kommer bli överfallen tänkte jag men fortsatte gå ändå. Och där är hon. Visserligen lite svår att känna igen, men det var hon. Hennes jeans spände över rumpan och avslöjade att minst femton kilo hade bosatt sig på hennes avundsvärda kropp. Håret var färgat svart och slitet, sminket grovt och kladdigt och hon såg full ut. Eller hög, jag vet inte, något var det. Jag saktade ner litegrann och tittade förundrat på den tjej jag en gång avgudat. Hon bara stod där längs vägen, tände en cigg och tittade tillbaka. Jag tror hon visste precis vad min blick betydde och hon hade nog fått den många gånger. "Vafan hände med henne? Hon som var så snygg!"
Kommentarer
Postat av: Grandma
En vacker fasad kan dölja ett tomt inre.
Trackback
