J O H A N N A

För mig var hon den vackraste människan på jorden. Hon kanske var lite väl smal och nästintill gänglig, men hon var perfekt i mina ögon. Hon hade smålockigt blont hår och med ögonen fulla av hemligheter. Hon var alltid glad och sprallig men jag visste att det var något som var fel. Men jag ville inte veta, jag gillade henne så mycket bättre när hon log. Dessutom var jag självisk, jag orkade helt enkelt inte lyssna på hennes problem eller försöka lösa dem åt henne. Jag hade mina egna. Men jag älskade henne och det var en komplicerad kärlek.

Vi kallade varandra bästa vänner men ändå hade vi tusen hemligheter för varandra. Vi var snarare världens sämsta vänner för vi vågade inte öppna oss för varandra. Hennes sorger plågade henne, jag kunde se det. Jag ville att hon skulle berätta för mig men när hon försökte drog jag mig alltid undan. Till sist blev våran vänskap så tyst att det var oumbärligt.

Vi tjuvrökte och drack importvodka tillsammans, allt för att sysselsätta oss och slippa prata, för att slippa öppna munnen och fråga hur är det? För vi ville inte veta. Jag ville inte veta hur värdelöst hon tyckte sitt liv var, hur hon låste in sig i sitt rum och skar sig till hög musik eftersom hon inte orkade höra vad som pågick i hennes hem. Hon ville inte veta mina problem, som i jämförelse med hennes var bagateller. Så istället satt vi där, tränade på att göra rökringar och drack ur varsin fantaflaska. Jag gick hem och sen dess har jag inte sett eller hört någonting från henne.